Recension: Superdimension Neptune VS Sega Hard Girls [Vita]

Jag har kommit till punkten i min skribentkarriär där jag till slut har börjat tappa räkningen på det antal spel i Hyperdimension Neptunia-titlar jag recenserat. Många gånger har jag skrattat till av förtjusning när det kommer till seriens förmåga att göra narr av spelindustrin, andra gånger har jag suckat över klantiga försök till förnyelse. Trots ett evigt återanvändande av miljöer och en väldigt blygsam utveckling av serien, har jag ändå funnit konceptet charmigt och lite lockande.

I och med Superdimension Neptune VS Sega Hard Girls, tar Idea Factory ett litet steg framåt och välkomnar tjejerna från den korta animeserien Sega Hard Girls. Det jag uppskattade väldigt mycket med den tecknade serien, var den stora kärleken som visades till retrokonsolerna från Sega, en kärlek som blandades ömt med den vanliga, japanska galenskapen. Kombinationen med anime-serien och det på gränsen till flamsiga Hyperdimension-universat låter som en perfekt blandning i teorin, frågan är bara hur slutprodukten ter sig?

När det kommer till återvinning och repetition, finns det få spelserier som slår Hyperdimension-konceptet på fingrarna. Har du spelat något av spelen tidigare, vet du redan att du förmodligen kommer att tillbringa en del tid i Virtua Forest, ett spelområde som jag misstänker finns i samtliga spel i serien. Repetition är kunskapens moder sägs det, men frågan är om återanvändning av miljöer och resurser går hand i hand med det uttrycket.

Liksom i min genomspelning av Megadimension Neptunia VII (6/10), blir jag en smula ledsen när jag än en gång upptäcker att både miljöer, fiender och musik är kopierade från tidigare spel. Allt är precis, exakt som förut, bortsett från dialoger och själva berättelsen. Det tar ett bra tag innan jag känner att denna utgåva erbjuder något nytt som så smått tilltalar mig. Igen.

Weeee! Jag kan klättra, OCH jag ser ut som Hatsune Miku. GOTY?

Berättelsen handlar om äventyraren IF, som av en händelse upptäcker ett stort bibliotek innehållande all historik ur Hyperdimension-eran. Mitt i all glädje och eufori, upptäcker hon dock snart att allt inte står rätt till; böcker försvinner och med dem, viktiga delar ur historien. Snart står det klart att något behöver göras, eftersom hela universum riskerar att falla sönder om inte den onda makt som ligger bakom denna ogärning sätts ur spel.

Antagonisten i berättelsen är ”Time Eater”, en ond entitet som slukar tid och historia med glupsk aptit. IF beger sig ut på ett uppdrag där hon måste hitta hjältar som kan stoppa denna elaka tidsslukare och det räcker inte med Hyperdimension-gudinnorna. Som tur är hittar hon så småningom några annorlunda personligheter i Sega Hard Girls, men tyvärr verkar det som att det finns någon slags osämja mellan dessa nya hjältar och de pålitliga CPU-hjältarna från förr.

Berättelsen känns sannerligen fräsch och nydanande så här långt och jag upplever att röstskådespelarna får ta mer plats än i tidigare iterationer. Trots detta, måste jag kämpa mig igenom en herrans massa skriven text. Jag kommer faktiskt till ett läge där det är så mycket text jag måste konsumera, att jag frenetiskt trycker X för att komma vidare – berättelsen struntar jag i.

Även spelmekaniken känns väldigt bekant där jag börjar mitt äventyr med den ensamma IF, och gradvis fyller på med fler karaktärer i min arsenal. En intressant förändring är dock att den extremt pratsamma och flamsiga Neptune inom kort förvandlas till en motorcykel, vilken kan ta min grupp av hjältar till nya tidsdimensioner i spelet. Oroa dig inte; även som tvåhjuling lyckas hon fortsätta sitt tjatter!

Kristalljätte eller slem-mun, vem ska få smaka på min spira först?

Nyheterna består i introduktionen av olika klasser som hjältinnorna kan axla, där varje klass öppnar upp nya färdigheter och möjligheter till att dominera slagfältet. När det kommer till utforskande av nivåer, introduceras även lägen för att klättra på väggar och över rep tillsammans med förmågan att springa, något som jag välkomnar glatt. Tyvärr betyder inte detta att det är fritt fram att kika bakom kullar eller bestiga berg eftersom de nya färdigheterna endast går att utföra på specifika ställen.

På det stora hela är Superdimension Neptune VS Sega Hard Girls ett bra spel, även om det för mig känns som att jag börjar bli mätt på de upplevelser som erbjuds i Hyper- Mega- eller Superdimensionerna. Berättelsen andas nytänk och jag är väldigt glad att åter få stifta bekantskap med tjejerna från Sega Hard Girls.

Det största problemet för mig personligen är att spelserien inte tycks utvecklas över huvud taget. I äventyrsspel som till exempel Uncharted-serien, skulle jag som spelare reagera väldigt negativt om miljöerna inte ändras alls mellan utgåvorna. Jag skulle nästan bli vansinnig om jag upptäckte att Uncharted 2: Among Thieves hade exakt samma nivåer och musik som dess föregångare.

Just de känslorna bär jag med mig efter att ha spelat detta, ”nya” spel i Hyperdimension-serien; jag får samma nivåer, samma musik, men denna gång är det Sully som måste leta reda på Elena och Drake för att rädda Shangri-La, eftersom skatten i El Dorado håller på att försvinna.