PSbloggens årslista 2018: Årets spel

På årets allra sista dag, delar vi i vanlig ordning med oss av de allra bästa spelen som vi har spelat under dessa 365 dagar. Detta år blev det elva kandidater, men efter en omröstning med heta känslor samt en och annan emoji, stod de tio finalisterna klara.

2018 var ett sanslöst späckat år i spelindustrin och i redaktionen har vi lyckats spela igenom och recensera inte mindre än 142 titlar, med andra ord ungefär tre spel per vecka. Självklart har vi försökt spela lite ”privata” spel också och i denna kombination har vi nu kommit överens om vilka som är de bästa.

Vi hoppas att du är lika taggad som vi är (det är bara jag som känt till resultatet fram tills nu). Nu kör vi, gott nytt år!

10. Donut County

Inom kort kände han till allt om hålfasthetslära

Fredrik:

Vad är bättre än munkar? Jo, att spela som en vansinnig tvättbjörn som kan fjärrstyra hål som slukar saker och växer. Allt gjort med enorm mängd humor och fantastisk dialog. Donut County (9/10) var ett rent nöje att spela igenom, och det närmaste vi kommer ett Katamari Damacy-spel hittills till PlayStation 4.

9. Dead Cells

Antingen är mitt vapen magiskt, eller så innehöll den där fienden mängder av loot!

Johan:

Efter en lång early access-period på PC dök till slut den färdiga versionen av Dead Cells (9/10) upp detta år, och vilken makalös produkt franska Motion Twin har spikat ihop. Trots att det är omgångsbaserat på ett roguelike-vis har de balanserat framstegen med det du faktiskt tappar under spelrundan, och på så vis känns det aldrig som att du står och stampar i samma fotspår. De procedurella nivåerna skapar omväxling, och de många olika vapenkombinationerna tvingar dig att bredda dina kunskaper för att ta dig framåt. Om vi hade en kategori för årets bästa ”bara en omgång till”-upplevelse, skulle Dead Cells vara en solklar vinnare.

8. Valkyria Chronicles 4

NEJ! Maskrosorna kan du köra över sa jag, inte tulpanerna!

Krille:

Med till synes små förändringar lyckas Valkyria Chronicles 4 (9/10) överraska med ett otroligt strategiskt djup i striderna och fantastiska sidoberättelser där du lär känna dina infanterister. Att den gedigna uppsättningen bonusuppdrag dessutom är ruskigt välgjorda gör att jag fortsätter spela långt efter att sluttexterna rullat förbi för andra gången.

7. Mutant Year Zero: Road to Eden

Ta skydd bakom Postmord-bilen, den lär inte komma fram idag…

Fredrik:

Dåliga ordvitsar, muterade djur, skandinavisk postapokalyps och ett stridssystem inspirerat från XCOM-spelen. Mutant Year Zero: Road to Eden (7/10) kom till synes från ingenstans och stal andraplatsen hos mig, utan konkurrens.

6. Burnout Paradise Remastered

Do a barell roll!

Martin:

När mitt absoluta favoritspel till PlayStation 3, får en upputsad nyutgåva till nuvarande generation av spelkonsoler, är det en självklarhet att det blir ett av årets spel för mig.

Burnout Paradise (10/10) är busig arkad-racing när den är som allra bäst. Och att online-läget fortfarande levererar samma gemensamhet som originalet, gör att spelet fortfarande är helt perfekt. Men snyggare.

5. Celeste

När ångesten blir svår, krävs det stort mod att fortsätta framåt

Jerry:

Den gripande berättelsen om en ung kvinna och hennes utmanande bergsklättring, smälter samman i en magnifik blandning av träffsäker plattform och krävande pussel. Celeste (10/10) är precis lika emotionellt starkt som bergets fysiskt krävande utmaning. Madelines kamp mot ångesten fick mig att vilja klättra vidare för att låta henne övervinna sina inre demoner.

4. Marvel’s Spider-Man

Det här har du aldrig sett Ratchet göra!

Anton:

Ett riktigt solitt spel som inte var tvungen att matcha ett filmsläpp eller konsolanpassning. Sony nyttjade sin medieöverskridande kassa-spindel med fingertoppskänsla deluxe. Gladast blir jag av att spelet faktiskt hittade en helt egen Peter Parker-historia som varken matchade serier eller filmer. Friare tolkningar före strikta adaptioner varje dag i veckan. Hade det inte känts en smula repetitivt hade det hamnat högre upp i listan.

Jesper:

Insomniac Games har på senare år gått från klarhet till klarhet och jag kan till och med gå så långt som att utnämna Marvel’s Spider-Man (10/10) till ett av de bästa licensspelen någonsin. Att de, likt Arkham-serien, valt att basera spelet på serietidningslicensen är ett genidrag som ger betydligt större kreativ frihet gentemot en filmlicens.

Spelets absolut starkaste egenskap är att transportsträckorna, där jag bara vill ta mig från punkt A till punkt B på Manhattan, är ett otroligt kul spelmoment där nätsvingandet och väggspringandet är kul i sig, och att det hela tiden händer saker i ett väldigt levande (och kriminellt) New York. Men även som helhet är det ett mästerverk där den otroliga grafiken, berättelsen, röstskådespel, musik, stridssystem, uppgraderingssystem och tajta kontroller sammantaget ger oss en tidlös klassiker inom actionäventyrsgenren.

Krille:

Att det är kul att svinga runt som Spindelmannen i New York har vi vetat ända sedan PlayStation 2-eran. Med riktigt tajt slagsmålsmekanik, en oväntat eskalerande och välregisserad berättelse samt härliga sidoaktiviteter klättrar dock Spider-Man betydligt högre än Manhattans högsta byggnad, och är ett lika självklart superhjältespel i din samling som Batman: Arkham Asylum.

3. Red Dead Redemption 2

Även en råbarkad hjälte måste få sitt dagliga tillskott av Omega 3

Jerry:

Rockstars massiva westernspel är en stark berättelse om laglösas överlevnad, men det är inte banditerna som uppfyller min barndomsdröm, utan friheten att utforska den enorma världen. Verktygen för att vara en cowboy finns där och endast min egen fantasi bestämmer vilken riktning jag ska rida med min lojala häst.

Anton:

Ett av de mest efterlängtade spelen på flera år levererade på flera fronter. Tyvärr var det inte riktigt så tight i själva huvudberättelsen, i alla fall kändes spelet lite väl styrt när uppdragen som puttade handlingen framåt avverkades. Däremot har sidouppdrag inte varit så roligt eller engagerande sedan The Witcher 3: Wild Hunt (9/10), vilket inte säger lite. Plus för jakten på Gavin! GAVIN?!

Toby:

Det var omöjligt att värja sig mot Red Dead Redemption 2 (9/10) när det äntligen släpptes i höstas, och jag har njutit för fullt under den korta tid jag har hunnit tillbringa med spelet. Nu har tyvärr speltimmarna varit alldeles för få, men allt som jag hunnit uppleva har varit skrämmande vackert och olidligt stämningsfullt.

2. God of War

Det är så skönt att inte vara arg längre. Jag vill bara sjunga ut min glädje!

Krille:

Oh, Boy!

Anton:

Utan tvekan det bästa spelet i år. Stämningen, spelkontrollen, stridsmekaniken, tempot, storyn, känslorna, designen, musiken och all fantastisk förvrängd mytologi – SCE Studios Santa Monica prickade mitt i prick på alla fronter. Men mest är jag nog imponerad av hur en av de mest vråliga machomännen i spelhistorien användes för att ge en lektion i manlig toxicitet.

Johan:

Inför omstarten av God of War-serien hade jag höga förhoppningar, men visste inte riktigt vad vi skulle kunna förvänta oss av teamet i Santa Monica. Jag var ganska färdig med det inarbetade konceptet från de gamla spelen, och det var tydligt att utvecklarna var det också. Istället för bara hjärnlös action berättar God of War (9/10) en intressant historia och bara första timmen har mer karaktärsutveckling för Kratos än samtliga tidigare spel sammanlagt. Som om inte detta var nog bjuder spelet även på ett nytt och fräscht stridssystem, vars djup börjar uppenbara sig mer och mer ju längre du kommer in i spelet.

Toby:

Kratos återuppstod på ett sätt som jag inte hade förväntat mig, och som jag inte heller trodde att jag skulle gilla. Men denna nordiska epilog var rejält storslaget, och de köttiga striderna var helt klart mer tillfredsställande än i hans tidigare grekiska eskapader.

Jesper:

God of War tog inte den enkla vägen genom att bara lyfta det hårdkokta actionreceptet till en ny generation utan förnyade sig på ett helt magiskt sätt. Vi fick se en känslosam Kratos i en helt ny roll som far och hans två gladiussvärd var utbytta mot en runyxa som visade sig vara ett av de häftigaste spelvapnen på senare år.

Att flytta berättelsen till Norden var också ett smart drag, då de grekiska gudarna redan decimerats under spelets tidigare delar. Spelet erbjuder mängder av minnesvärda platser och scener och förtjänar en hedersplats på topplistan över de starkaste korten till PlayStation 4.

Jerry:

Skäggige halvguden Kratos drar ut på ett uppdrag med sin son i ett magnifikt äventyr. God of War känns mer moget än de föregående titlarna och den vresige hjältens faderskap har gjort honom mer human. De tunga smockorna sitter lika tungt som den starka personkemin mellan far och son under hela spelet, vilket skapar en fantastisk resa i Norden.

1. Dark Souls: Remastered

Hej där. Det var länge sedan! Ta en nyckel vettja!

Johan:

Den största frågan jag brottades med inför årets topplista var om det faktiskt är rätt att ge denna utnämning till en nyversion av ett spel. Det är ju inte ett nytt spel per definition. Men när det släpps en så pass markant förbättring av ett av de bästa spelen någonsin är det svårt att göra något annat än att lyfta det till skyarna. De tekniska förbättringarna är välkomna, då den ursprungliga konsolversionen var lite av en katastrof, men i övrigt är spelets redan sylvassa mekaniker i stort sett orörda. Balansen mellan oförlåtande motstånd och otroliga belöningar är något som få andra spel har lyckats träffa lika perfekt som Dark Souls.

Jesper:

Innan Dark Souls: Remastered (10/10) släpptes på den senaste plattformen i slutet av oktober hade jag ju redan utsett årets spel och detta fanns inte med på min lista. Men de senaste veckorna har jag golvats fullständigt av den starkaste världs- och bandesignen jag någonsin sett. Jag har aldrig spelat ett rollspel där varje detalj känns genomtänkt och där genvägar kan låsas upp för att underlätta återbesök.

Som om inte det vore nog känns både utrustningsdelen och karaktärsutvecklingen väldigt detaljerade och genomtänkta. Stridssystemet bjuder på stor variation och tillåter saker som till exempel att göra sig osynlig och stå på långt håll för att skjuta ihjäl en boss utan att den kan upptäcka dig, något som de flesta andra spelutvecklarna diskvalificerar. Jag blir nästan arg över att jag inte spelade det när det var nytt, men är väldigt glad över att ha upptäckt det nu.

Toby:

Inget spel slår den första kärleken, och remaken av 2011 års mästerverk är spelet jag håller varmast om hjärtat under både denna och förra konsolgenerationen. Det spelar egentligen ingen roll att de inte gjort särskilt många förbättringar denna gång, för jag är bara glad över att få återvända till Lordran igen.

Martin:

Inget spel slår den första kärleken, inte ens om det är en upphottad nyutgåva. Jag gav Bloodborne (10/10) en chans för några år sedan men backade till slut för upplevelsen och svårighetsgraden. När jag dock tog mig an detta briljanta mästerverk och öste ned min själ i spelandet, belönades jag dock till slut med ett fantastiskt, bländande vackert epos. Jag är nyfrälst i From Softwares titlar och äter mig nu igenom samtliga äventyr.

Som vanligt när det kommer till kärleken, är den inte en dans på rosor utan snarare ett stort slag där man förhoppningsvis kommer ut som segrare. Dark Souls Remastered vinner. Tillsammans med mig!

Fredrik:

Smough & Ornstein. Sif. Artorias. Gwyn. Allt i högre bildfrekvens och lite snyggare. Det räcker långt.

Håller du med oss? Vilka var årets spel enligt dig?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.