Recension: YesterMorrow [PS4]

Den lilla tjejen Yui bor i en liten, fredlig by tillsammans med sin familj. Pappan har ett viktigt som jobb som tidshållare, mamman oroar sig mest över alla hyss Yui och hennes lillebror Haro hittar på. Det är dags för den stora ljusfestivalen idag och alla bybor är väldigt upptagna med förberedelserna inför den, därför har knappt någon tid att leka.

När Yui har tröttnat på att leta efter lekkamrater beger hon sig till platsen för festivalen, men under ceremonin går någonting lite snett. Skuggliknande monster dyker upp och anfaller staden. Pappan ber Yui springa iväg och meddela stormästaren, men det går inte helt som planerat.

Utvecklarna av YesterMorrow säger sig ha tagit inspiration från Super Mario Bros och The Legend of Zelda och vissa influenser märks av, men det känns närmre att jämföra det med Metroid, Super Meat Boy och Fez. Precisionshoppande, tajming, utforskning och snyggt animerad pixelgrafik känns mer som de två sistnämnda influenserna.

Lite tid har passerat innan vi får återse Yui. Skuggornas attacker orsakade rätt stora problem och ett antal bybor är försvunna, däribland Yuis pappa. Solen har slutat gå upp och skuggvarelserna har börjat ta över vänliga djur samt insekter och förvandlat dem till monstruösa, läskiga saker. 

Men det finns hopp – Yui träffade på en märklig talande staty när hon råkade ut för lite missöden på väg till stormästaren. Snart springer hon på denna igen och får lära sig lite att handskas med en form av heligt ljus som kan används för att aktivera maskiner, mojänger samt att hoppa framåt och bakåt i tiden med.

Med sina nyvunna förmågor ger sig Yui ut på ett grandiost äventyr för att försöka återställa världen, rädda sin familj och bekämpa skuggvarelserna. Problemet är bara att YesterMorrow är ett väldigt fredligt spel i grunden – det finns inga direkta sätt att bekämpa dessa skuggvarelser annat än att försöka rena dem med någon av Yuis krafter. 

Att försöka ta sig runt i världen genom att hoppa, klättra och samtidigt undvika fiender känns till en början som ett fräscht grepp, men blir efter ett tag rejält påfrestande, i synnerhet eftersom Yui i begynnelsen tål väldigt lite. Här kommer kanske Zelda-referensen in, då det självklart finns hjärtstycken att samla på sig för att få lite mer stryktålighet. 

Under resans gång får Yui tillgång fler och fler fiffiga förmågor såsom dubbelhopp, en Mario-liknande stomp-attack och ljusbomber. Dessa visar sig livsnödvändiga för att kunna ta sig runt i världen. Att hoppa fram och tillbaks i tiden via små tempelbyggnader för att klura ut pussel är ett kul grepp, även om det ibland kan kännas lite frustrerande och oklart vad jag förväntas göra eller vart jag skall gå.

YesterMorrow är väldigt visuellt tilltalande och det är för det mesta riktigt kul att utforska världen, klura på dess pussliga element och försöka hoppa rätt. Vissa bossfajter känns lite onödigt komplicerade och bestraffande. Jag är själv lite osäker på hur jag ibland överlevt dessa. 

Tyvärr lider spelet av lite tekniska problem. Jag har vid ett par tillfällen råkat ut för att saker inte betett sig som förväntat och antingen fått göra om spelmoment eller helt enkelt börja om från början. Dessa problem kommer säkerligen lösas, då det redan kommit ett par uppdateringar av spelet. Men kanske viktigare än små tekniska problem är att det finns en hel del söta små djur i dess värld, och alla går faktiskt att klappa!

Gillar du snygg och skarp pixelgrafik, klurig pussellösning, kniviga hopp-sekvenser som ibland känns som tagna från Super Meatboy, är YesterMorrow ett spel för dig. Handlingen känns inte jättestark, utan mer en motivation att ta sig från plats till plats, utforska och hoppa runt och undvika fiender, och det är helt okej. Spelmomenten är tillräckligt starka för att handlingen ska kunna hamna i baksätet.