Recension: Yerba Buena [PS5]

Yerba Buena är inte bara namnet på en växt, utan också en bosättningsplats i Kalifornien som senare blev storstaden San Francisco. I detta spel med stadens ursprungsnamn, som utspelar sig någon gång under 1970-talet, har hippiekulturen nått toppen av dess “flower power”-ideal.

Det är också en tid då affärsverksamhet börjar växa, vilket innebär att kapitalismen försöker ta mer plats från de mer skyddade områden, vilket väcker protester från aktivister. Saken blir inte bättre när flera objekt i staden har blivit “glitchiga”, att de ser ut som ett förvrängt datafel.

Mitt i det hela fokuserar berättelsen på arbetslösa Barb, som inte har det lätt i livet. Särskilt inte denna dag, då hon är försenad till en jobbintervju. Lyckligtvis får Barb skjuts av bekanta taxichauffören Russell. Denna framgång blir dock kortlivad när Bear, ledaren för ett mindre motorcykelgäng, bryter sig in i taxin, slänger ut Barb och kidnappar Russell. I tumultet blir Bear av med en portfölj som visar sig innehålla en mystisk grunka som ska spela en stor roll i resten av spelet; en så kallad oscillator.

Oscillatorn är en förvräningsapparat som kan manipulera San Franciscos glitchiga objekt med hjälp av rörelseenergi som Barb kan kopiera. Om oscillatorn kopierar en stigande hiss och sedan klistrar in rörelsen i den glitchiga plattformen, stiger den också uppåt. Oscillatorns kraft gör Yerba Buena till en kreativ blandning av plattformsspel och problemlösning, vilket jag tycker bra om. Åtminstone i början, då spelet inledningsvis lägger upp kreativa pussel för mig att lösa för att fortskrida framåt.

Det är kul att känna sig kreativ, men eftersom jag endast kan använda den valda förvrängning en gång i taget blir problemlösningen överväldigande och bitvis frustrerande. Efter de roligare första kapitlen börjar spelets brister märkas mer och mer, när pusslens ökande komplexitet gör att det tar enorm tid att lösa dem. När jag väl löser ett svårt pussel och vandrar vidare kastar spelet in en ännu mer komplicerad problemlösning. Jag gillar pussel, men den här stora skaran av krångligt mixtrande med objekt sänker spelets tempo för mycket för att det ska kännas som en tillfredsställande utveckling. Det är dessutom svårt att stabilisera oscillatorns sikte, särskilt när jag snabbt försöker ändra ett manipulerat objekt i rörelse med en annan förvrängning.

Lyckligtvis har Yerba Buena några ljusglimtar bland alla överväldigande pussel. Spelet fångar in det tidstypiska med 1970-talet väldigt bra, särskilt med karaktärer, mode och den ostiga dialogen inspirerad av tidsperiodens filmer. Jag hade hoppats på mer karaktärsutveckling och fler möjligheter till konversationer dock. Ett av de mest kreativa momenten är när knutten Bear råkar dö, uppenbarar sig en menyruta “börja vid senaste sparpunkten” framför honom och Barb skickas tillbaka en liten stund tillbaka i tiden. Där visar spelet styrka, av våga kunna vrida om spelets regler.

Yerba Buena är delvis ett spel med smarta koncept och med en kreativ idé om att kunna förvränga fysikens och vetenskapens lagar. Men problemlösningarna drar ut på tiden och blir för komplicerade för sitt eget bästa, vilket är synd eftersom jag gillar ambitionen. Om en uppföljare skulle bli verklighet i framtiden så hoppas jag på att dessa bitar får en finslipning för att skapa en mer sammanhängande upplevelse.