Recension: R-Type Dimensions III [PS5]

Ett av de första spelen jag spelade var ett rymdspel till SEGA Master System, där jag flög en rymdfarkost med ett havsblått glasvisir i yttre rymden. Det jag kommer ihåg mest var två bossar, varav den ena såg ut som en gigantisk, orange rymdräka med Xenomorphs ansikte. Spelets andra boss kallade jag för “älghjärta” då det såg ut som ett bultande organ, fast det hade ett blått öga i toppen. Dessa var mina mest minnesvärda ögonblick i R-Type.

Spelet fick ett par uppföljare och det tredje spelet, som ursprungligen släpptes redan 1993, har nu återuppstått i denna visuellt uppgraderade version.

R-Type Dimensions III är ett autoscrollande rymdspel fyllt av explosioner, robotar och dundrande pang-pang. Likt det första spelet ska ett ensamt rymdskepp, kallat R-90, ta sig an det onda Bydo-imperiet och upprätta frid i rymden. Jag kan under spelets gång skifta mellan 16-bitars grafik och en modernare stil. Bildhastigheten flyter på bra och jag gillar spelets bägge utseenden, även om jag föredrar den äldre stilen då miljöerna är mer konstnärligt tilltalande.

Redan från första startomgången bemöts jag av det aggressiva motståndet som R-Type står för. Fiendens massiva attacker är såpass kolossala till den grad att jag är beredd med varningskylten. Det räcker med en träff och R-90 exploderar till kosmisk stoft. Det uppstår faror för varje andetag jag tar och den dödliga utgången är ett återkommande faktum. Motståndet är brutalt redan vid första banan och de kommande nivåerna har ännu elakare fiender. Det är kämpigt att hålla ögonen på mitt skepp mitt under tunga eldstrider, samtidigt som att de förrädiska objekten från omgivningen överrumplar mig.

Det finns två olika spelmöjligheter och två svårighetsgrader i R-Type Dimensions III. Vid normalt läge har jag tre liv och får börja en bit bakåt om mitt rymdskepp förstörs. Men jag är tacksam för möjligheten till det andra läget; att kämpa mot Bydos styrkor med ett oändligt antal liv, och kunna börja precis där mitt skepp förintades senast. Annars kan jag inte ens ta mig förbi första banan. Den enda nackdelen med ett oändligt antal liv är att jag inte kan bli belönad med troféer.

Mitt rymdskepps primära attack är dess laser, som kan avfyras ett skott i taget eller likt ett maskingevär. Det är möjligt att ladda upp en stark projektil, men jag blir sårbar under tiden den laddas upp. Men mitt starkaste vapen är ett litet flygande objekt som antingen sväva fritt, eller fästas på mitt skepp. Den kan uppgraderas när jag tar en färgglad sfär från en förintad vit droid, vilket resulterar i starkare eldkraft. Vid spelets start kan jag välja mellan tre olika objekt, alla med olika förmågor. Personligen tycker jag det inte spelar någon roll vilken jag väljer, för alla tre fungerar relativt likadant.

R-Type Dimensions III är med dess sex djävulskt svåra banor, ett kortvarigt spel. Att sikta sig in på en hög placering i high score-listan kräver snabba reflexer och djup koncentration. Det finns inte mycket extramaterial heller, enbart en jukebox där jag kan lyssna på den välgjorda musiken. Det känns ganska mycket som en miss att inte göra mer med en nyversion i en så här pass klassisk spelserie.

Mina minnen med R-Type väcks till liv när jag spelar R-Type Dimensions III. Tyvärr är inte nostalgin tillräcklig för mig att kunna njuta av färden, då de orättvisa beståndsdelarna gör spelet fruktansvärt frustrerande. Originalspelet var utan tvekan också en rejäl utmaning, men Dimensions III känns oförlåtande och obalanserat på en helt annan nivå, och det börjar snabbt tära på mitt tålamod. Utan funktionen med oändligt antal liv är det tveksamt om jag hade kunnat ta mig igenom spelet. Jag kan konstatera att R-Type var bättre förr.