Recension: Realm of Ink [PS5]

Grottkrypare med roguelikeelement har blivit en vanligt förekommande genre, i synnerhet efter de stora framgångar som Hades-serien har skördat. Realm of Ink påminner på ytan en hel del om en mangaversion av Hades, men efter några spelomgångar börjar det visa sig att likheterna stannar där.

Du axlar rollen som Red, en kvinnlig svärdmö vars by har bränts ned av en ondsint rävdemon. Det visar sig snabbt att hon egentligen är en fiktiv person i en bok och riktningen blir istället att bryta sig fri från ett förutbestämt öde.

Spelets grundloop är att besegra fiender på banor i olika miljöer och besegra bossar på väg till bokens slutboss. Det handlar om ett actionspel i isometrisk vy där du har ett bläckdjur som medhjälpare och när du hittar uppgraderingar av olika element så byter bläckvarelsen skepnad för att matcha dig. Efter varje strid får du uppgraderingar av olika slag som gör dig starkare eller ger valuta för att köpa andra uppgraderingar i byn som du besöker två gånger per kapitel efter en handfull strider.

Mängden uppgraderingar du samlar på dig i form av kuriosa och elixir är stor och faktum är att jag i varje spelomgång lyckats bli så mäktig att jag ofta vinner även bosstrider lekande lätt. Med tanke på att det finns många olika svårighetsgrader trodde jag att det skulle bli mer utmanade på de senare, men faktum är att jag haft en nästintill lika lätt resa oavsett vilken svårighetsgrad jag spelat på. Jag önskar verkligen att utvecklarna hade hittat en bättre balans mellan uppgraderingar och motstånd, för att erbjuda en mer givande väg framåt. Med en av karaktärerna hittade jag bläckförmågor som förvandlade mig till en fågel som sköt fjädrar och jag var så mäktig att jag bokstavligen kunde hålla ned fyrkantsknappen och stå helt still och skjuta fjädrar med den lätta attacken. Inga motståndare kunde komma nära utan att dö, kapitelbossar inkluderade.

Rent estetiskt blir det för mig både mellanmjölk och vanilj på samma gång. Karaktärsdesign och omgivningar känns mestadels bleka och lite tråkiga, även om de akvarellosande, korta mellansekvenserna bryter mönstret i positiv bemärkelse och bjuder på något extra i några sekunder. Många av bifigurerna du stöter på känns som en fattig ursäkt att få slänga fram en djup urringning med stora bröst och höga kjolslitsar. Den textbaserade dialogen känns bitvis ofärdig och innehåller stavfel, explicita radbrytskoder och mellanslag där det inte borde finnas några. Dessutom är budskapet mest ordbajseri utan substans eller mening.

Att jag spelade Hades II härom månaden gör inte Realm of Ink några tjänster, men jag hade hoppats på mer. För mig blir den största behållningen variationen mellan de olika arketyperna där det blir ganska stor skillnad mellan en magiker som lobbar eldklot och en närstridsklass. Tyvärr förminskas den känslan av den redan nämnda svårighetsgraden som gör att jag oftast hittar en vinnande kombination som övenanvänds.