Recension: Hollowbody [PS5]

Inom spelindustrin finns det gott om exempel på hur solo-utvecklare och små studios lyckas klämma ur sig väldigt bra spel. Med kunskap, driv och bra idéer kan vem som helst ge sig in i branschen, och det finns gott om ensamma programmerare vars nätter består av ett evigt datorknattrande. Mönstret är en del av den moderna spelutvecklingen, och en intressant kontrast till de massiva spelstudios vars ekonomiska muskler knappt vet några gränser. Hollowbody är ett spel i den mindre kategorin, finansierat genom kickstarter och med resursmusklerna hos en spinkig tonårsgrabb. Inspirationen är 90- och 00-talets survival horror-titlar, och bara det gör att jag dreglar inför att kasta mig in i upplevelsen.

Berättelsen öppnar med att berätta om en mystisk sjukdom som spreds på de brittiska öarna för många år sedan. Biologisk krigsföring misstänktes, en karantänzon upprättades, och människor stängdes in utan att man tog någon större hänsyn till deras öde. Mica, en kvinna vars mor lyckades fly har en speciell koppling till platsen, och den blir desto mer aktuell när hennes partner försvinner. Partnern är nämligen medlem i en aktivistgrupp som forskar på incidenten, och Mica beger sig i ilfart till den övergivna zonen.

Inspiration från tidiga survival horror-spel i stil med Silent Hill och Resident Evil syns tydligt, och genredrag från eran genomsyrar både stil och inslag här och var. Låsta kameravinklar förekommer exempelvis, men även bekanta funktioner (och viss stelhet) rörande inventariehanteringen och strider. För en veteran som undertecknad, är det här mysiga detaljer från en svunnen tid, men det innebär inte nödvändigtvis att de kommer att gå hem lika väl hos en modern publik.

Spelets miljöer är mörka och detaljerade, ständigt ämnade att försätta spelaren i en obekväm sinnesstämning. Utvecklarna leker mycket med känslan av utsatthet, och i mångt och mycket funkar det bra. Det initiala lägenhetshuset utgör ett tydligt exempel på hur man i den här sortens spel kan få ganska vardagliga miljöer att framstå som skräckinjagande, och det gillar jag. Något jag däremot saknar här är ett starkare samspel mellan miljö och narrativ. Visserligen lyfts några scenarion fram som ljudmässiga tillbakablickar med hjälp av min comradio, men det känns tunt. Vid något enstaka tillfälle springer jag på en annan karaktär, och då inser jag hur mycket starkare det känns än de sparsmakade röstinspelningarna.

Likaså känns fiendefloran aningen snål, och jag hade gärna sett att det hade lagts ner mer tid på såväl visuell som beteendemässig variation. De varelser jag hamnar på kant med vandrar hjärndött mot mig och kan hanteras smärtfritt så länge de inte blir allt för många. På normal svårighetsgrad finns det ganska generöst med ammunition till de skjutvapen jag plockar på mig, och det finns dessutom ett antal olika närstridsvapen jag kan hitta. Trots bristerna funkar striderna både tekniskt och stämningsmässigt, vilket ändå känns värt att nämna.

Som sig bör har har det klämts in lite pussel här och var, vilket bryter av bra mot spelets övriga delar. Inget av dem är särskilt avancerat, men de får mig att stanna upp för en stund och iaktta min omgivning i allt större grad. Något jag gillar lite extra är hur flera av dem inte känns obligatoriska, utan snarare som små bonusar jag kan ta mig an. Vid några tillfällen hittar jag exempelvis föremål vars syfte jag fortfarande inte hade luskat ut vid spelets slut, och sånt väcker nyfikenhet.

Hollowbody upplevs i slutändan som lite spretigt, men jag vill ändå påstå att det har hjärtat på rätta stället. Stämningen är dess starkaste kort, och även om ett kort inte gör en stark pokerhand finns det potential. Det är en kort men trevlig hyllning till genren som inspirerat det, och värt en titt om du likt mig har en kärlek till äldre skräckspel. Förvänta dig inte allt för mycket bara.