Recension: The Banner Saga [PS4]

Jag är riktigt förtjust i strategirollspel. Du vet de där äventyren vars strider ser ut att utspelas på stora schackbräden, där spelaren och datorn turas om att flytta sina pjäser och du har all tid i världen att fundera ut ditt nästa drag. The Banner Saga innehåller sådana bataljer, därför kom det knappast som en överraskning att det var jag som snodde åt mig redaktionens recensionsexemplar.

Direkt kastas jag in i en bedårande, snötäckt vintervärld med kraftiga vikingainfluenser. Solen har fryst fast mitt på himlen, alla gudar har dött och jorden invaderas av tungt beväpnade jättar vars mål verkar vara att utplåna alla former av intelligent liv. Inramningen är helt underbar, inte minst då allt målas upp i samma stil som den gamla skolans tecknade Disneyfilmer, fast med en stämning så becksvart att den syns rakt igenom spelets meterhöga snötäcken.

Inledningsvis känns det som om jag missat någon prolog eller liknande, för det slängs otroligt många namn och termer i ansiktet på mig som jag förväntas komma ihåg. Det känns ungefär som att hoppa in mitt i en säsong av Game of Thrones utan att ha sett ett enda avsnitt tidigare, och det blir på tok för mycket att hålla koll på under den korta inlärningstiden.

Kolla en så fint bro-derad flagga…

Efter en timme eller två börjar jag äntligen förstå vad det är som händer runt omkring mig, och jag slutar blanda ihop namn som Mogr och Mogun. En väldigt stor del av spelet går ut på att ta ställning till olika val, och lyckligtvis introduceras inget utav de mer betydelsefulla sådana innan jag hunnit bekanta mig mer med världen. Därefter kan varje litet beslut få förödande konsekvenser. Att slå läger i fel by eller missta ett par främlingar för att vara godhjärtade kan mycket väl leda till att någon utav huvudkaraktärerna dör.

Än en gång kommer jag att tänka på Game of Thrones, för spelet drar sig verkligen inte från att ha ihjäl hjältarna jag lärt känna och som jag tränat upp i strid. Det känns oftast ganska snopet när ett till synes petitessartat val slutar med att min favoritkaraktär dör. Men även om det känns frustrerande bidrar det till en känsla av hur hotfull världen jag besöker är, och får mig alltid att tänka efter både en och två gånger när jag ställs inför nya vägval.

Den långa vandringen över de snötäckta bergen är tyvärr inte utan dalar. Till att börja med är manuset inte tillräckligt välskrivet för att det ska räcka med enkla stillbilder och halvhjärtade stämningsbrus som bakgrundsmusik, helt utan något röstskådespel. Lyckligtvis är handlingen och världen runtomkring oerhört intressant ändå, men smartare dialog med ett par skämt eller olika dialekter hade verkligen behövts.

Även om stridssystemet har sina brister fungerar det bra som en inkörsport till genren.

Även stridsmekaniken är lite för simpel för sitt eget bästa. Den är förvisso underhållande till en början, men efter allt för många utfyllnadsstrider i rad blir bristerna smärtsamt uppenbara jämfört med mästerverk i genren såsom Disgaea 5: Alliance of Vengeance (9/10) och XCOM: Enemy Within (8/10). Kartorna är alltid ganska små, miljöer återanvänds ständigt och det finns aldrig några höjdskillnader eller andra utmaningar på spelplanen som tvingar mig att tänka om och ändra strategi. Det är absolut inte ett uselt system, men överlag blir det lite för variationsfattigt och inte tillräckligt utmanande för att jag ska vara helt nöjd.

Bortsett från dessa brister och en del omotiverad utfyllnad emellanåt håller ändå Stoics debutspel The Banner Saga fanan oväntat högt hela vägen fram till slutet. Efter mängder av svek, lögner och bakhåll samt underhållande resurshantering vill jag bara att sagan ska fortsätta när sluttexterna till sist rullar förbi. Lyckligtvis kommer denna önskan infrias då spelet bara är första delen i en planerad trilogi. Enligt utvecklarna behöver vi dessutom inte vänta allt för länge på fortsättningen, då detta flaggskepp redan fått tillräckligt med vind i seglen för att del två ska hinna ros i land senare i år, vilket jag verkligen ser fram emot.