Recension: Disgaea 5: Alliance of Vengeance [PS4]

Det är få som hört talas om mästerverket Disgaea här i väst. Denna strategiska rollspelsserie som länge varit en favorit hos mig skrämmer tyvärr bort de flesta med sin nerskalade grafik, inrutade stridssystem, galna exploderande pingviner och minst sagt svårstavade speltitel. Men under den trubbiga ytan döljer sig något helt fantastiskt som fått mig att spendera flera hundratals timmar framför teven med ett stort leende på läpparna.

Lyckligtvis är det mesta sig likt i seriens sjätte del, Disgaea 5: Alliance of Vengeance (ja, du läste rätt, sjätte). En del saker har givetvis förbättrats, framförallt har det underhållande stridssystemet finslipats in i absurdum. Har du kommit i kontakt med spel som XCOM, Final Fantasy Tactics eller till och med schack har du redan koll på hur grunderna i de omgångsbaserade striderna över rutnätiga stridsfält fungerar.

Den enda skillnaden i Disgaea är egentligen att allting har skruvats upp till 10 000. Istället för att hålla dig till enstaka, simpla attacker gäller det att lyfta upp och kasta runt dina karaktärer över kartan, förvandla andra krigare till vapen eller bygga helt galna kombinationsattacker som bokstavligt talat kan sträcka sig över hela spelplanen. Ja, det är precis lika vansinnigt och underhållande som det låter!

Våra hjältar ligger risigt till.

Som titeln kanske avslöjar bjuder Alliance of Vengeance på en riktig hämndhistoria, och protagonisterna vi får följa denna gång har alla förlorat något riktigt viktigt i livet. Den övermäktige uslingen Void Dark, som är på god väg att erövra hela universum, är ansvarig och måste straffas. Huvudkaraktärerna består av Seraphina, en bortskämd men sadistisk prinsessa som är van att få allt hon pekar på och Killia, en tystlåten mästerkrigare som har en förkärlek till att sätta sig och äta mitt på slagfältet. Tillsammans måste de bilda en rebellstyrka och besegra Void Dark en gång för alla.

Då allting utspelar sig i Underjorden där våra hjältar i själva verket är ondskefulla, demoniska härskare över hemska undervärldar, bjuds det minst sagt på morbid humor emellanåt. Blanda detta med ett berättande där japanska galenskaper och ganska barnslig humor alltid står i centrum, får du ett resultat som liknar Familjen Addams på steroider – och jag fullkomligt älskar det! Nippon Ichi Software lyckas nämligen leverera dessa löjliga skämt på så extremt överdrivna sätt att få lär kunna hålla sig från att dra på smilbanden.

Karaktärsdesignen är minst sagt… japansk.

Tyvärr är huvudpersonerna inte lika minnesvärda denna gång som de vi lärt känna i tidigare äventyr. Visst är muskelberget Red Magnus som ständigt misstolkar varje förolämpning han får som en komplimang riktigt roligt skriven. Minst sagt unik är också kaninflickan Usalia som runtridandes på en gul, smällfet pingvin förvandlas till ett riktigt monster som skjuter lasrar ur ögonen om hon inte får äta curry med jämna mellanrum. Men ingen i karaktärsgalleriet lever upp till de gamla favoriterna, som den extremt sadistiska Etna eller Kung Fu-mästerkocken Mr Champloo som ständigt kryddade sina visdomsord med matmetaforer.

Spelmekaniskt bjuds vi däremot på den bästa versionen av Disgaea hittills. Utöver en rad finpolerade småuppdateringar som ger både striderna och pysslandet däremellan ett härligt flyt, har även flera större förändringar gjorts. Bland annat kan du nu ta krigsfångar i striderna som du senare torterar för att få över till din sida. Det nya uppdragssystemet som uppmuntrar till att variera ditt spelsätt är också ett välkommet inslag. Min personliga favorit är det nya hämndsystemet som likt ”Limit break” i Final Fantasy VII ger dina karaktärer tillgång till fler och starkare attacker efter att truppen har uthärdat en viss mängd skada, något som ständigt får mig att överväga ett större risktagande än tidigare.

Smakfull humor…

Visst har även solen sina fläckar; allt är inte perfekt i spelet. Jag har exempelvis riktigt svårt att stå ut med den vedervärdiga sången som ständigt spelas i bakgrunden av hubbvärlden. Den ofantliga mängd föremål och förmågor jag förväntas hålla koll på är ibland lite väl krångliga att få en överblick på, och vissa menyer är onödigt röriga.

I det stora hela är Disgaea 5 ett spel som du inte får missa. Nytillkomna spelare bjuds på lagom med handhållning för att lära sig grunderna på ett kul och humoristiskt sätt i kombination med en lagom ökande svårighetsgrad. Veteraner bjuds på fler sätt än någonsin att anpassa sina strategier i striderna, och de moment som tidigare känts tradiga har nu snabbats upp eller gjorts om ordentligt.

Men kanske viktigast av allt – jag har alltid roligt när jag spelar Disgaea 5: Alliance of Vengeance, till och med när det går riktigt dåligt.

5 kommentarer
  1. motz motz
    • Kristoffer Nyrén Kristoffer Nyrén
  2. Fredrik Johansson Fredrik Johansson
  3. Kristoffer Nyrén Kristoffer Nyrén
  4. Anders

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.