Recension: One Piece: Pirate Warriors 4 [PS4]

Långköraren One Piece är något som sakta men säkert har börjat etablera sig i mitt liv de senaste åren. Jag har dock aldrig riktigt tagit steget och hoppat ner i denna enormt djupa bakkatalog av absurda karaktärer och allmänt animevansinne. Jag har dock börjat märka att fler och fler av spelen letar sig till mitt recensionsbord och nyfikenheten om alla karaktärers bakgrund har onekligen fångat mig.

Det har varit en långsamt puttrande process som började med One Piece Unlimited World Red (7/10) och sedan fortsatte till One Piece: Pirate Warriors 3 (6/10). Av en händelse hamnade även One Piece: Pirate Warriors 4 som mitt recensionsprojekt, och blev i princip knuffen som fick mig att  slutligen ta mig an de hutlöst många avsnitten som animeserien har lyckats växa till.

Precis som sin föregångare ligger fokus i spelet på en form av återberättande av tidigare händelser i mangan och animeserien. Det görs dock på ett ganska summerande vis, och packar oftast ihop tonvis av information mellan kapitlen för att det ska finnas någon form av logisk brygga mellan dem.

När berättelsen tar vid utspelar det sig i runda slängar ett 70-tal avsnitt in i serien, men det ställs trots detta inga riktiga krav på förkunskaper om karaktärerna. Mycket av det som är relevant får du serverat i hisnande tempo i introduktionen, men de är ändå tillräckligt för att jag skulle känna mig någorlunda hemma trots att jag bara har avverkat cirka 30 avsnitt av anime-serien i skrivande stund.

Här lyckades Luffy dra iväg en sjuhelsikes rap.

Om du är bekant med de många andra Warriors-spelen som finns på marknaden är du säkert familjär med musou-genren som Dynasty Warriors har varit en central faktor i att etablera. Det handlar med andra ord om rejäla bataljer med hundratals fiender åt gången, som du plöjer ner med successivt mer spektakulära attackkombinationer. Mestadels handlar det om monotont köttande av dessa fiendehorder, men emellanåt dyker även starkare fiender som är utrustade med sköldar upp. Det är dock inte förrän de större bossarna dyker upp som du behöver tänka på någon form av variation eller taktik i attackerna.

Precis som i många andra spel i denna genre har utvecklarna beslutat sig för att lägga in dialogsekvenser som utspelar sig mitt under stridens hetta, vilket är lite av ett irritationsmoment för mig personligen. Det finns aldrig riktigt lugn och ro att läsa vad som sägs, och jag känner flera gånger att jag missar nyanser i berättelsen. Oftast gäller det en ändring av uppdragets slutmål eller delmål, och detta poppar ju upp som en informationsruta i slutänden, men när jag missar kontentan om varför denna ändring har skett så känns det lite trist.

Alla har vi väl någon gång snubblat i trappan, men låtsats som att det är din nya gångstil?

På den grafiska fronten har utvecklaren lyckats väldigt väl med övergången mellan 2D och 3D när det kommer till karaktärsmodellerna. Det känns verkligen som att de har lyckats fånga personligheterna och de ibland smått bisarra egenheterna som karaktärsgalleriet i One Piece bjuder på. I synnerhet bjuder några av de mer actionfyllda mellansekvenserna på imponerande koreografi som gör att det känns värt att plöja sig igenom de anstormande fiendemassorna i uppdrag efter uppdrag.

Jag kan nog inte påstå att spelet har gjort mig till en fan av hela genren, men det lyckas definitivt med att vara ett av det starkast lysande exemplen på ett bra musou-spel. Det lever mycket på grund av det starka karaktärsgalleriet och den charmiga dialogen, men det finns faktiskt några sekvenser där striderna var genuint roliga också. Om du gillar källmaterialet och har varit nyfiken på genren är detta en väldigt bra startpunkt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.