Recension: Ninja Gaiden Master Collection [PS4]

Det är nästan 30 år sedan jag för allra första gången iklädde mig rollen som ninjan Ryu Hayabusa och räddade världen. Spelet var till NES och hade i Europa titeln Shadow Warriors. I USA hette det Ninja Gaiden och japanerna kallar det Legend of the Ninja Sword. Det kom tre spel och på SNES släpptes 1995 en trilogi-samling av Ryus hela prövning.

Snabbspolning till 2004 då Team Ninja ledda av Tomonobu Itagaki släppte det första spelet i en ny trilogi med Ryu Hayabusa. Namnet Ninja Gaiden återvinns och herr Hayabusa ska än en gång hämnas en oförrätt med bieffekten att han också räddar världen. De övriga två delarna kom 2008 och 2012. Trots att trilogin utvecklades för Xbox kom även specialversioner till PlayStation 3. Idag, 2021, är det dags att undersöka vad en trilogi-samling baserad på dessa till PS4:an kan vara värd.

Ryu Hayabusa ockuperar ensam ett fort med list, akrobatik och rikliga portioner övervåld. Detta är specialträning där det går att stryka med om något går snett. Slutövningen är att konfrontera sin gamla farbror i fysisk Vem-vet-mest och därefter utvärdera över en kopp grönt te. När alla träningskompisar dräpts, utom din onkel, kommer ett bud med verkligt dåliga nyheter – någon utför samtidigt specialträning mot Ryus egen ninja-by!

I uppföljaren sparkas handlingen igång med att en kvinnlig CIA-agent som söker efter Ryu i Tokyo blir bortrövad av en obehaglig ninja-klan. De vill nämligen stjäla en demonstaty som står under beskydd av Ryus klan och hon är där för att varna honom. Trean känns som ett dåligt James Bond-plagiat där Ryu blir kontaktad av sin regering för att bistå England då deras premiärminister blivit kidnappad. Kort efter denna affär dyker antagonisten upp och förklarar att detta bara var förfesten och att världen kommer gå under om sju dagar.

Farbror Murai… Varför var inte jag bjuden på ditt 60-årskalas!?

Ninja Gaiden Master Collection består av Ninja Gaiden Sigma, Ninja Gaiden Sigma 2 och Ninja Gaiden 3: Razor´s Edge. Alla tre är visuellt förbättrade och kompletta med nedladdningsbart material. Vad är då Sigma-versionerna och Razor´s Edge? Kortfattat är det tillägg och omarbetningar av en tidigare version av grundspelet. Det finns nu fler vapen och tjejerna Ayane, Kasumi, Rachel och Momiji från Dead or Alive är spelbara. Väldigt synd bara att de helt slopat samarbetsläget och möjligheten att spela online.

Väldigt lite energi har lagts på handlingen, som ändå fungerar i det första spelet, för att sedan som sagt bli mer fånig för varje ny uppföljare. Det jag älskar med Ninja Gaiden är känslan av att dra fram likt en naturkraft som en av de tuffaste ninjorna i spelhistorien. Den stabila och rättvisa spelkontrollen och inte minst väl avvägda svårighetsgraden gör detta till ett av de bästa spelen i genren våldsbalett med tillhygge.

Du är inte en ängel? I så fall tänker jag kalla dig Tingeling och utgå ifrån att du inte har rent mjöl i påsen!

Det finns en del oregelbundna laddningstider i första spelet, där bilden fryser till en stund, vilket helt klart är uppseendeväckande och något som borde åtgärdats. Tvåans mest störande detalj är att ytorna är så stora och folktomma. Anledningen är att antalet motståndare halverades i Sigma-versionen för att spelet ska flyta på bättre. För att kompensera färre motståndare har de istället gjort de starkare och det fungerar sådär, fast nu spelar jag ju på en kraftfull PS4 och inte en PS3…

Sigma-versionernas nya bossar är förstås kul, men känns mer som spektakel och fyrverkerier än genuint underhållande att slåss mot. Trean är bara rakt av svagare och jag hade gärna bytt ut alla människor med raketgevär mot något monster för mer variation. Kameran är stökig i alla tre spelen, men det är känns nästan som en del av upplevelsen idag. Jag stör mig mer på att trilogin inte har en gemensam meny utan att de behöver startas upp separat. Det förstör känslan av en samling och känns bara snålt.

Någon mer som vill dra ett Wolverine-skämt?

Sammanfattningsvis tycker jag allra bäst om det första Ninja Gaiden och önskar att det var den överlägsna Black-versionen istället för Sigma. Uppföljaren är okej, även om grundspelet även där är bättre än Sigma-versionen. Samtidigt märks det tyvärr tydligt att regissören och producenten Itagaki hoppade av innan tvåan var slutförd och inte ens var inblandad i den klart sämre trean.

Det är därför, med sorg i rösten, jag måste informera att Ninja Gaiden Master Collection inte är så bra som den borde vara. En orsak är att källkoden för Black-versionen och grundspelen gått förlorad, men det försvarar inte att spelen fortfarande fryser i kritiska ögonblick för att ladda. Helhetsintrycket blir att tre gamla spel dammats av för nya spelare och det som räddar samlingen är att de två första spelen är tillräckligt bra i alla versioner.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.