Recension: Neverwinter Nights: Enhanced Edition [PS4]

Utvecklarna Beamdog gillar att polera gamla spel med temat Dungeons & Dragons. Själv gillar jag att testa spelen, och det har blivit många av dem den senaste tiden. Nyligen recenserade jag Planescape: Torment (7/10) och Icewind Dale (7/10), två gamla klassiker från det magiska sekelskiftet. Den här gången har jag spelat Neverwinter Nights: Enhanced Edition, från 2002, och gissa om det har hänt saker sedan de två föregångarna släpptes.

I Neverwinter Nights har den isometriska kameran bytts ut mot en tredjepersonsvy och med den smått polerade grafiken kan jag stundvis nästan tro att jag spelar Demon’s Souls. Precis som sina föregångare grundar sig spelet i rollspelandets värld, men upplägget känns tydligare och enklare att greppa.

Spelet börjar med lite träningsmoment på den lokala akademin, något som jag hade velat ha i alla spel i serien. Här förklaras saker relativt ingående och det dröjer inte länge innan jag får använda mina kunskaper till betydligt viktigare saker än att fäktas med träningsdockor.

Har jag tur med tärningarna hinner min karaktär höja skölden i tid

Staden som jag börjar mitt äventyr i lider nämligen av allehanda problem. En fruktansvärd pestliknande sjukdom plågar befolkningen, odöda vandrar upp från de närliggande kryptorna, fängelset har haft en massrymning à la Thin Lizzy och mycket mer. Snart befinner jag mig ute på gator, kyrkogårdar och katakomber med min krigare Snor-Sune, med uppdraget att rädda världen.

Att utforska spelets värld är förvånansvärt kul och trots att det är så pass gammalt håller dess relativt kala värld mig ändå intresserad. Som brädspelsfantast uppskattar jag känslan av att min karaktärs förmågor och liknande påverkas av osynliga tärningsslag, förmågor vars odds att lyckas ständigt kan förbättras och slipas på om jag går rätt tillväga. Striderna blir stundvis ganska fria från min inblandning men det kommer ändå en känsla av tillfredsställelse när jag ser att min karaktär undviker eller får in ett slag och tärningsoddsen syns i ett av textfälten.

Att skapa en egen karaktär och se den utvecklas är en av spelens höjdpunkter, och jag kommer på mig själv med att jaga ner så gott som varenda best jag finner i jakt på de där erfarenhetspoängen som får min karaktärs förmågor att bli allt mer tillförlitliga och intressanta. Variationen av fiender kan vara lite tam ibland, men det gör mig inte så mycket eftersom det då och då dyker upp lite starkare fiender som i princip agerar minibossar och kräver lite mer strategi av mig.

Dags för det sedvanliga kyrkogårdsbesöket

Likaså känns spelets dialoger precis lagom för ändamålet. De är inte allt för invecklade och utdragna utan förmedlar sin poäng samtidigt som de ger spelet lite handlingsmässig krydda. Att spelet inte innehåller överdrivet många karaktärer att föra dialog med gör att det ofta blir intressant och spännande varje gång jag springer på någon som har något att förtälja. Karaktärer som inte håller inne på någon viktig information nöjer sig med korta meningar som ofta ploppar upp i form av pratbubblor, utan att jag ens behöver interagera med dem. Skönt, tycker jag.

Av de tre Dungeons and Dragons-spelen jag har spelat under hösten vill jag nog påstå att Neverwinter Nights har varit det mest njutbara för min del. Jag uppskattade de två tidigare titlarna, men de led av en något brant inlärningskurva och många frågetecken som fick mig att klia mig i huvudet ibland. Det här är mer nybörjarvänligt då det är enklare att sätta sig in i, innehåller tydligare information att hålla koll på och dessutom känns det väldigt strömlinjeformat. Tredjepersonsvyn gör underverk och får som effekt att det här är den av titlarna som känns mest naturlig att spela på konsol istället för på dator, något som är en stor bonus.

2 kommentarer
  1. Quint Quint
    • Jonny Lindmark Jonny Lindmark

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.