Recension: Monster Hunter Stories 3: Twisted Reflection [PS5]

Monster Hunter Stories-spelen har haft en intressant utvecklingskurva. Det första spelet i spinoff-serien släpptes till Nintendo 3DS och var kanske en smula sparsmakat men gjorde ändå något nytt med Monster Hunter-konceptet. Uppföljaren var ett rejält kliv upp i produktionsvärden och när serien inte var låst till 3DS kunde allting utvecklas till ett mer komplett paket.

Om steget mellan del 1 och 2 var ett rejält kliv är steget mellan del 2 och 3 dock att jämföra med ett stavhopp av Armand Duplantis. Här kliver serien äntligen in i AAA-världen på allvar och resultatet är kort och gott enastående.

I det tredje spelet tar jag mig an rollen som prinsen eller prinsessan (i mitt fall det sistnämnda) i kungariket Azuria. Det råder oroligheter i landet och relationen med ett av grannländerna har förvärrats till den grad att fullt krig står och trampar i hallen. Prinsessan tillhör en grupp Rangers, vars uppdrag är att utforska kungariket och dokumentera de märkliga iskristaller som sprider sig över världen och som också verkar ha en stark påverkan på flera olika monster.

Jag beskriver medvetet berättelsen med så breda penseldrag som möjligt eftersom just narrativet, något överraskande, har visat sig vara en av spelets absolut starkaste punkter. Det är fullfjädrad fantasypolitik, komplett med intriger, förräderi och fiender som blir vänner och vice versa. Berättelsen i de två tidigare Stories-spelen var förvisso fullt funktionella, men få hade nog väntat sig att berättelsen i Twisted Reflection skulle vara en så monumental förbättring.

Även spelmekaniken får ett rejält lyft jämfört med föregångarna. Det klassiska upplägget i striderna med ett tydligt sten-sax-påse-upplägg står kvar men har kompletterats och utvecklats med nya variabler som gör att utmaningsnivån hela tiden håller sig på en bra nivå. Nya specialattacker och statuseffekter ger nya taktiska möjligheter och striderna känns hela tiden spännande tack vare att de vilar på en så pass stabil grund.

Audiovisuellt är det svårt att jämföra Twisted Reflection med föregångarna då detta är det första spelet som utvecklats specifikt med dagens bästa hårdvara i åtanke. Det första spelet släpptes som sagt till 3DS medan uppföljaren inledningsvis var exklusiv för Nintendo Switch och PC. Det var dock tydligt att det var Switch som legat till grund för utvecklingen, baserat på presentationen.

Twisted Reflection är däremot en audiovisuell knockout, med slående vyer, färgstark grafik i animestil och med ett orkestralt soundtrack som mer än troligt kommer att leta sig in i min dagliga spellista. När min huvudkaraktär i spelets inledande minuter kastar sig från en klippa för att i sista sekund fångas upp av sin Rathalos och sedan sväva majestätiskt över Mirror Lake samtidigt som spelets ledmotiv dundrar ur högtalarna har jag svårt att värja mig och sitter med ett brett leende på läpparna.

Spelet nyttjar dessutom Capcoms egenutvecklade RE Engine, vilket säkerligen bidrar till den enastående presentationen. Motorn har för bara ett par veckor sedan golvat spelvärlden i Resident Evil Requiem (9/10) och det är häpnadsväckande hur bra den kan anpassas för ett så pass annorlunda spel som Twisted Reflection. Det finns dock några små skönhetsfläckar att gnälla på, varav den främsta är pop-in. Alla byggnader, miljöer och varelser i spelet är otroligt detaljerade men kan rycka mig ur upplevelsen när vissa av dem poppar upp när jag närmar mig, samtidigt som delar av bakgrunden längre bort redan syns i full kvalitet.

Detta är dock ett mindre problem sett till helheten och Twisted Reflection levererar tre olika grafiklägen som alla gör det de säger med bravur. Jag har själv spelat majoriteten av spelet i Balanced-läget där upplösning samsas riktigt bra med en stabil bilduppdateringsfrekvens på PlayStation 5 Pro.

Jag är ärligt talat väldigt överraskad av allt Twisted Reflection har att erbjuda. Utöver en lång och matig huvudberättelse finns det tonvis med sidouppdrag att ta sig an. Vissa är riktigt bra och erbjuder ökat djup för spelets breda karaktärsgalleri och de gör att de känns mer utvecklade som personer än i de tidigare spelen. Lägg till en rad andra aktiviteter som möjligheten att släppa ut olika monster i sina naturliga miljöer för att därefter få arten att återvända till liv och mer därtill. Stridssystemet är djupt och kan i vissa fall kännas lite överväldigande med alla olika alternativ och utvecklingsmöjligheter som finns men den som är villig att lägga manken till kommer bli rikligt belönad.

Monster Hunter Stories 3: Twisted Reflection står sig som det bästa spelet i serien hittills utan minsta problem. Av bara farten visar det sig också vara ett av 20-talets bästa japanska rollspel överhuvudtaget.