Recension: Resident Evil Requiem [PS5]

Resident Evil har i trettio års tid skrämt spelare världen över med dess banbrytande koncept och etableringen av vad som har blivit känt som överlevnadsskräck. Med seriens mytologi, de återkommande knepiga pusslen, älskvärda karaktärer och en legion av zombier har Capcom skapat ett av spelhistoriens mest ikoniska serier.

Efter några nyversioner och sidoprojekt senare är det nu slutligen dags för det nionde huvudspelet i skräcksagan. Resident Evil Requiem lanseras fem år efter föregångaren Resident Evil Village (8/10), denna gång med två huvudrollsinnehavare – FBI-agenten Grace Ashcroft och legendariske Leon S. Kennedy.

Inledningsvis ska Grace Ashcroft utreda ett dödsfall, men något ondskefullt lurpassar i skuggorna och kidnappar henne. Samtidigt är Leon i närheten eftersom han också är involverad i en utredning, fast han har en betydande roll i fallet som blir en viktig röd tråd för berättelsen. De två karaktärerna bär på varsin berättelse, och det är mycket att ta in. Lyckligtvis utför Capcom skildringen av hela storyn väldigt väl och knyter ihop de två olika spåren på ett väldigt framgångsrikt vis, i ett spindelväv av mystik, skräck och karaktärsutveckling.

De två föregångarna och senaste årens olika nyversioner har, med hjälp av Capcoms spelmotor RE Engine, fått en superb och realistisk grafisk stil som har utvecklats för varje spel. Resident Evil Requiem använder också nämnda motor, och jag är inte besviken. Spelet överträffar mina förväntningar med en monumental detaljrikedom som får mig att tappa hakan mer än en gång. Att exempelvis beskåda Graces spegelbild i en bordslampas glaskupa är helt ofattbart snyggt, och dessa små detaljer gör mycket för att få spelmiljön att kännas realistisk.

Grace får ta del av de mer skräckinjagande delarna, medan Leon lägger krutet på strider och finurliga repliker som gör James Bond grön av avund. Att ha fler än en huvudkaraktär i Resident Evil-spel har visserligen testats tidigare, fast inte lika framgångsrikt som i detta fall. Jag får även välja mellan första- och tredjepersonsperspektiv för de två hjältarna är välkommet. Det gör att du själv får välja hur du vill uppleva berättelsen, men personligen föredrar jag första person för spänningens skull.

Grace och Leon använder sig av olika metoder som skiljer dem åt. En tydlig skillnad är att Grace har begränsat utrymme och bara kan bära ett fåtal föremål, och får placera övriga saker i en förvaringslåda. Leon däremot har en rymlig portfölj, men saknar extern förvaring. Grace kan samla blod för att kunna tillverka hjälpmedel såvida hon har rätt beståndsdelar, vilket jag tycker är en kul nyhet. Jag tycker dessutom om Leons lilla stridsyxa, som både är ett offensivt vapen och ett defensivt verktyg mot fiendens attacker. Yxan blir slö efter användning, men Leon kan med en lätt knappkombination slipa eggen vilket är både praktiskt och snyggt att beskåda.

Spelserien har med två senaste föregångarna återfått sin status som en läskig upplevelse, med flera av de mest obehagliga momenten i hela serien. Resident Evil Requiem höjer denna ribba ytterligare, med en utmärkt mix av pulshöjande skräck och tempofylld action, något som Capcom länge har varit mästare på. Den här gången har de överträffat sig själva med ett av deras allra bästa spel, och det är absolut ett måste om du älskar Resident Evil eller skräckspel.