Recension: Gimmick! – Special Edition [PS4, PS5]

Gimmick!, eller Mr. Gimmick som det kom att kallas här i norr, var ett spel som var lite dåligt tajmat när det släpptes i Japan tidigt 1992. Konsolgenerationen hade gått från 8-bitars till 16-bitars och det ambitiösa äventyret till Famicom var helt enkelt lite sent ute, oavsett hur grandiosa planer utvecklingsteamet på Sunsoft hade.

Nintendos distributör i Sverige, Bergsala, tvekade dock inte och Mr. Gimmick skuttade snart omkring i svenska tv-apparater runt om i landet med varierande omdömen hack i häl. Vare sig spelet är en gammal klassiker eller helt nytt för dig, gör det nu entré hos den moderna konsolgenerationen i form av Gimmick! Special Edition.

Trots vad spelets titel kanske indikerar, är det inte som Mr. Gimmick jag börjar utforska den färgglada världen som tornar upp sig framför mig. Faktum är att jag under spelets gång aldrig stöter på någon med det namnet, men sådana detaljer var inte alltid så viktiga förr i tiden varför jag får nöja mig med att veta att den lilla figuren jag spelar som heter Yumetaro. Han är grön, storögd och har ett horn eller huvudbonad som påminner om en tappad glasstrut på huvudet. Söt är han i alla fall, och det är ju trevligt det.

Yumetaro och jag är på jakt efter hans ägare, en ung tjej vars liv tar en farlig vändning när hon blir kidnappad av sina gosedjur och transporterad till en magisk och farlig värld. Sex stycken nivåer med lika många tillhörande bossar behöver klaras av för att rädda henne, men det döljer sig mer bakom dessa än man tror och spelet kan bli rejält längre om man inte är alltför noggrann under sin första genomspelning. De som har spelat Ghosts ’n Goblins, en annan klassiker till samma konsol, bör kunna relatera till vad jag pratar om.

Huvuddragen i spelets plattformsmoment bygger på den tidsenliga standarden för den här genren av spel, med små spännande undantag. Yumetaro kan såklart hoppa, men han har även en multifunktionell stjärna han kan nyttja på olika vis. Som försvar funkar det rätt bra att kasta den på fiender, men dess studsande bana har även ett annat syfte, nämligen som transportmedel. Genom att ladda upp en stjärna, kasta den och sedan snabbt hoppa upp på den kan jag nämligen färdas fram på den, studsa över hinder och nå nya plattformar. Det hela kan tyckas vara ett ganska enkelt koncept, men det gör ganska stor skillnad för upplevelsen om jag lär mig bemästra det.

När spelet ursprungligen släpptes i början av nittiotalet kom det många åsikter kring dess svårighetsgrad. I en tid då många spel gjordes avsiktligt svåra för att förlänga speltiden ser jag inte riktigt att Gimmick! skulle vara mycket svårare än många andra spel, men med det sagt ska jag inte förneka att det är rejält utmanande.

Bortskämd och tidspressad som jag är använder jag såklart de för nyversionen tillagda hjälpfunktionerna, nämligen möjligheten att spola tillbaka spelet samt att spara mina framsteg. Utan dem blir spelet otroligt mycket svårare och när jag laddar min sparfil (för femtioelfte gången) bredvid ett svårt hopp vågar jag knappt föreställa mig hur det skulle kännas att behöva spela om hela partier, eller till och med hela nivån, när liven går åt.

Några av spelets inslag gör extra starkt intryck på mig under min genomspelning. Det första är bekvämligheten i att spelet inte kräver att jag ska klara nivåerna på någon speciell tid, något som annars är ett klassiskt inslag jag aldrig har varit ett särskilt stort fan av. En annan sak jag faller pladask för är samlingen av poppiga och inbjudande ljudspår som ramar in spelet. De tillsammans med den färgglada visuella stilen och simpla upplägget gör det här spelet till en ganska trevlig retro-upplevelse försedd med moderna stödhjul.