Recension: Call of Duty: Black Ops Cold War [PS4, PS5]

Det är dags igen för den årliga traditionen med Call of Duty. Det blåstes lite nytt liv serien i samband med förra årets Call of Duty: Modern Warfare (8/10) efter att ha varit lite i kreativ stiltje innan dess. Lanseringen av Battle Royale-läget Warzone gjorde att serien inte bara lyckades hänga med i de populära trenderna, utan även blev mångas favorit i den populära subgenren.

I år är krigsföringen inte lika modern som förra året, åtminstone sett till skådeplatsen, utan vi backar istället tillbaka till kalla kriget under 80-talet. Europa är fortfarande uppdelat i öst- och västblock, och det är en ständig oro för öppna konflikter i flera länder. Oroligheterna sprider sig dock till många andra hörn i världen, och när kampanjen tar vid har gisslandramat på amerikanska ambassaden i Iran precis avslutats.

Detta blir startskottet på en hämndaktion från hemliga amerikanska styrkor med de personer som utpekats som ansvariga för gisslantagandet, vilket i sig är något av en problematisk tolkning av hur situationen uppstod på riktigt. Det visar sig dock snabbt att en mytomspunnen sovjetisk agent som kallas Perseus har dragit i trådarna, och han har en ännu större agenda i slutänden. Det blir därför en kamp mot tiden att försöka hitta tillräckligt mycket information för att göra ett tillslag mot Perseus och hålla det kalla kriget fortsatt kyligt.

Överlag är jag väldigt kluven till kampanjen beroende på ur vilket perspektiv man ser den ur. Rent spelmässigt tycker jag att det är en av de mer underhållande kampanjerna som serien har bjudit på under de senare åren, då det finns väldiga mängder omväxling rent spelmekaniskt. Absolut, majoriteten är springande genom korridorer och intensiva eldstrider, men eftersom det pågick väldigt mycket spionverksamhet under 80-talet finns det även ett par intressanta smygsekvenser. En av dessa nivåer har dessutom olika sätt att nå själva målet, på ett förenklat Hitman-vis, och det bidrog en hel del till den övergripande stämningen i spelet.

Om jag istället tittar på spelet ur ett perspektiv som kräver lite verklighetsförankring kan det vara en av de svagare kampanjerna som serien har haft. Realismen har aldrig varit en faktor för dessa spel, och det bryr jag mig inte så mycket om, men tondövheten i hur de väljer att återberätta historiska detaljer är ofta ganska osmaklig. Gång på gång hyllas och rättfärdigas krigsbrott på en nivå som jag inte riktigt kan påminna mig om tidigare i serien, och det bankas in gång på gång att ”det måste finnas någon som går över gränsen för att gränsen ska finnas kvar”. Förutsatt att det är sidan du håller på som går över gränsen förstås.

Flerspelarlägena är ju dock det som den absoluta majoriteten är ute efter i denna spelserie, och det är sannerligen ett fullsmockat paket som levereras. På huvudmenyn finner du inte bara kampanjen, utan även det traditionella flerspelarläget, Warzone och en ny kampanj i det populära Zombie-läget. Det är otroligt mycket innehåll för ett och samma spel, och det finns säkerligen något för alla.

Bland de nya lägena i flerspelaravdelningen har vi exempelvis Dirty Bomb där tio stycken fyrapersonersgrupper kämpar om att samla på sig radioaktivt material som sedan ska detoneras vid specifika punkter på kartan. Det skapar ofta hetsiga sekvenser som kräver väldig samspelthet när man ska våga sig fram och lämna in det insamlade radioaktiva materialet. Det är inte definitivt inte ett läge som kommer att förbättra ditt humör om du spelar med slumpmässiga spelarmatchningar dock.

Warzone använder sig av samma klient som redan finns till Modern Warfare, och därför har inga direkta skillnader införts sedan lanseringen av nya spelet. Eftersom Warzone är ett ganska frekvent uppdaterat spelläge tänker jag mig dock att detta kommer att ske successivt med tiden.

Jag hade även möjlighet att testa spelet både på PlayStation 4 och PlayStation 5, och inte helt otippat är det den sistnämnda som är den bättre upplevelsen. Jag upplevde en del buggar i kampanjen i början, men detta verkar har patchats bort ganska effektivt sedan dess. Den huvudsakliga anledningen till att jag föredrar PS5-versionen är att den håller en mer stabil bildfrekvens överlag, vilket är hyperviktigt i dessa snabba förstapersonsskjutare.

Spelet använder sig även av motståndet i L2- och R2-knapparna på DualSense-kontrollen, vilket var lite av en vanesak i kampanjen innan jag började uppskatta det. En rekommendation är dock att stänga av denna funktion när du börjar spela mot andra människor, för det kommer annars bara att göra att din reaktionsförmåga sjunker en aning. Varje millisekund räknas och om det finns motstånd i avtryckarknappen kan det vara skillnaden mellan en frustrerande död och en lång killstreak.

Call of Duty: Black Ops Cold War är ett paket som är lika fullsmockat som spelets titel är lång. Om du bortser från kampanjen, som jag vet att många gör, kommer du att kunna få ut väldigt många timmars nöje både från nya lägen och gamla beprövade klassiker. Själv hoppas jag på lite mer eftertanke på kampanjberättelsen till nästa år.