Recension: Call of Duty: Modern Warfare [PS4]

Det har blivit dags för den årliga upplagan av Call of Duty, som denna gång snott namnet rakt av från den populäraste delen i serien. Bortsett från undertiteln och ett par karaktärer lånar spelet dock inte särskilt mycket från 2007 års Modern Warfare. Här bjuds istället på en helt ny, lite modernare krigsföring.

Jag blir direkt imponerad av hur snyggt nya Call of Duty: Modern Warfare ser ut, samt hur bra det låter. Allt från skottsalvor till explosioner har en imponerande tyngd tack vare bra ljudbild och trovärdigt utseende, samtidigt som de spektakulära vyerna och den silkeslena bilduppdateringen på PS4 Pro bidrar till att sätta stämningen i alla bombastiska actionscener.

I enspelarkampanjen bjuds jag på en hejdundrans resa med högt tempo och skön variation. Jag kastas mellan korta men tajta uppdrag där jag får prova på allt möjligt, som att göra tillslag med en insatsstyrka i ett litet hus, styra drönarattacker, råka ut för terrorattacker på Londons öppna gator och ta del av klassiskt skjutande både i korridorer och på öppna fält. Allt i pampig actionfilmsanda.

Där rök alla mina anteckningar om spelet…

Absolut roligast har jag på uppdraget där en ambassad blir stormad. Efter en actionsekvens bland dokumentförstörare får jag, med hjälp av övervakningskameror och en mobiltelefon, guida en gisslan förbi terrorister obemärkt.

Samma uppdrag blir riktigt spännande när vi senare tror att vi tagit oss till säkerhet. Plötsligt slocknar gatlykta efter gatlykta i värsta Daredevil-stil längs ett grönområde intill oss. Vi avfyrar då en ljusraket som avslöjar en hel armé med tungt beväpnade fiender som kommer rusande mot oss i skydd av mörkret.

Resan genom enspelarläget hinner aldrig bli enformig under de fem underbara timmar den varar. Även om jag inte bryr mig särskilt mycket om den förutsägbara handlingen, som mest fungerar som en ursäkt för att skjuta ryssar och al-Qaida-liknande terrorister, uppskattar jag att de gång på gång testar gränserna för vad som är okej att visa i spel. Grafiska bilder, tortyrscener och våld mot barn är teman som får mig att rygga tillbaka. Även om Infinity Ward aldrig lyckas förmedla stora etiska poänger särskilt väl, gör dessa scener ändå berättandet mer intressant och minnesvärt.

När sluttexterna rullat förbi kastar jag mig in i spelets samarbetsläge tillsammans med tre skjutglada kamrater. Dessa massiva uppdrag som vi trodde skulle bli spelets höjdpunkt, visar sig tyvärr tvärt om vara titelns stora lågvattenmärke.

Svårighetsgraden går inte att anpassa och är alldeles för hög för min trupp. Tempot blir lidande av på tok för många fiender, de långa uppdragen måste startas om från början varje gång vi åker på stryk och vi råkar ut för ganska många buggar. När viktiga specialförmågor plötsligt inte går att aktivera och jag fastnar i en vägg utan att kunna röra mig ger vi till sist upp.

Saker har en tendens att explodera i Modern Warfare, nästan lika ofta som i Michael Bay-filmer.

Desto roligare har vi när vi tar oss an mänskligt motstånd i flerspelarläget. Det är inte alla spelvarianter som klickar för mig, men jag har väldigt kul med nya Realism-läget. Här stängs all text och information på skärmen av och jag tvingas förlita mig helt på mina sinnen som syn och hörsel för att avgöra vad som händer, då ingen kompass eller ammunitionsmätare finns att tillgå. Tempot blir lite lugnare och alla är mer på sin vakt än i övriga matcher.

Även Gunfight blir snabbt en favorit. Här delas fyra spelare in i två lag som får göra upp på riktigt små ytor i kvicka rundor.

Jag har väldigt kul med Call of Duty: Modern Warfare. Kontrollen och känslan när jag avfyrar mina vapen sitter precis där den ska. Att kunna spela tillsammans med vänner på andra plattformar än PlayStation är dessutom ett rejält stort plus och fungerar utmärkt. Gillar du serien, eller bara vill uppleva en spektakulär actionkavalkad för solospelaren, är det här ett självklart val.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.