Recension: Atlas Fallen [PS5]

Äventyrsspel med stora vida världar får nästan alltid det att klia i fingrarna hos mig. Det är någonting med de där stora vidderna, känslan av att se en plats i fjärran och veta att du förr eller senare kommer att besöka den. I Atlas Fallen har människornas värld fallit i onåd hos gudarna och en ständigt närvarande öken tar över allt mer av deras verklighet. Men det finns hopp då en namnlös slav en dag finner en mäktig artefakt. Det visar sig vara guden Nyaals handske, och med den blir jag snabbt en mäktig spelpjäs i striden mot ondskan.

Atlas Fallen utspelar sig huvudsakligen i en gigantisk öken, och likt jag beskriver i stycket ovan väcks utforskarlusten direkt när jag spejar ut över de torra vidderna. Miljöerna är magnifika och utvecklarna har verkligen lyckats med att designa en spelvärld som både ser spännande ut och samtidigt bjuder in till utforskning på ett effektivt sätt. De har dessutom tagit det smarta beslutet att direkt ge mig tillgång till ett snabbt sätt att ta mig fram över vidderna med. Min namnlösa karaktär kan med handskens kraft nämligen manipulera ökensanden till viss grad, så det dröjer inte många minuter innan jag glider fram på sanddynerna likt en skridskoåkare på is. Känslan är befriande och bidrar starkt till nöjet av utforskandet.

Efter att ha rymt från vad som skulle kunna jämföras med en slavkaravan i början av spelet finner jag mig snart i den kraftigt nedgångna staden Castrum VII. Befolkningen kämpar för överlevnad mot såväl den invasiva ökensanden som mot de mystiska monster den har fört med sig, och naturligtvis finns där uppdrag för mig att hjälpa till med. Rikets härskare, den ”tusenåriga drottningen”, spenderar nämligen all sin tid i huvudstaden bedjandes till den inte helt människovänliga guden Thelos som övervakar sina undersåtar med mörk blick. När jag efter mitt besök i staden har samlat på mig lite uppdrag ger jag mig ut i öknen.

Väl där händer det att jag hamnar i strid med ett eller annat av spelets olika monster. Dessa kallas i folkmun för vålnader och har en mystisk koppling till guden Thelos. Som tur är kan jag hantera dem med hjälp av den magiska handsken. Utöver att den kan förvandlas till olika sorters vapen kan den även modifiera mina egenskaper med hjälp av magiska stenar. Dessa har olika funktioner och aktiveras med hjälp av något som kallas momentum. Lyckas jag parera motståndarnas attacker byggs en mätare upp, och fler och fler förmågor kan aktiveras. Det är ett trevligt upplägg och jag uppskattar hur jag själv får pussla ihop vilka egenskaper jag vill att min karaktär ska ha, och i vilken ordning de kommer att kicka in när jag strider.

Stridssystemet är underhållande för det mesta, men det är trots det i striderna som jag springer på spelets egentliga enda skavank i mina ögon. För att parera attacker och bygga upp sin mätare gäller det nämligen att vara uppmärksam, framförallt eftersom vissa fiendeattacker utöver att göra skada dränerar min momentum och hindrar mig från att aktivera mina förmågor. I strider mot enstaka monster ligger utmaningen på en bra nivå, men när vissa strider blandar in olika sorters monster blir det rörigt och jag har svårt att få in såväl kedjor av attacker som pareringar. Detta leder till stundvis osammanhängande och klumpiga strider, framförallt när stora fiender med hälsa för olika kroppsdelar kombineras med små fiender som gärna flyger, använder projektilvapen och liknande.

Ett av spelets starkare kort är världen den utspelar sig i och hur man har kombinerat den med de uppdrag som erbjuds. Det finns olika sorters uppdrag, men även en hel del föremål att samla på sig under resans gång. De sistnämnda representerar rester från forna civilisationer och kan ge en god extrainkomst om man hittar rätt köpare. Likaså kan man hitta nya magiska stenar för att låsa upp fler förmågor att roa sig med. Uppdragen som är kopplade till spelets handling håller relativt hög kvalitet och många av dem känns väl anknutna till huvudspåret även om de är sidouppdrag.

Atlas Fallen var något av en bubblare för min del och gick från att vara ett spel jag visste väldigt lite om till att bli en väldigt trevlig upplevelse. Utvecklarna kombinerar effektivt imponerande miljöer med en flexibel kontroll och intressanta uppdrag. Resultatet blir en värld vars platser jag snabbt lockas till att utforska.