Mina förväntningar på nyversionen på det legendariska äventyrsspelet Colossal Cave Adventure var rätt så höga. Inte nog med att att originalet från 1976-77 lade grunden för textäventyrsgenren, men även för att Roberta och Ken Williams är inblandade. Dessa två är ju legender i sin egen rätt, då de startade spelstudion Sierra On-Line och låg bakom numera klassiska spelserier som King’s Quest, Police Quest och Phantasmagoria.

Båda lämnade Sierra On-Line och tog en paus från allt som har med spel att göra efter en märklig historia där företaget såldes till ett företag som ett par år senare hamnade under luppen för redovisningsbrott och såldes senare vidare till Vivendi. Numera ägs åtminstone varumärket och namnet av någon av Activision Blizzards underavdelningar. Efter ett långt uppehåll är nu både Colossal Cave och makarna Williams tillbaka. Resultatet nådde tyvärr inte upp till mina förväntningar av ett par olika anledningar.

Skräckspel kommer i alla former och med olika teman som alla gör sitt bästa för att sätta oss spelare på helspänn. Vad som skrämmer en är ju såklart individuellt, men vi kan nog alla vara överens om att vissa ämnen kanske träffar lite starkare än andra om vi tänker efter. Spöken, monster och demoner i all ära, men är det ändå inte mer realistiska och relaterbara saker som verkligen tar hem priset?

Ett tydligt exempel är krig, ett fenomen som inte bara påverkar världsordningen i sin helhet utan även sätter djupa spår av psykiskt och fysiskt våld i mängder av människor. Enmannastudion Steelkrill har klurat på detta och skapat spelet Trenches, ett skräckspel vars tema tar avstamp i krig och dess konsekvenser för människans psyke.

Förväntningarna på Forspoken har varit ganska höga från både Square Enix och Sonys håll, med tanke på att de sistnämnda valde att öppna plånboken för att göra spelet konsolexklusivt för PlayStation 5. För mig var det dock mer svårtolkat vad Sony-ledningen såg i spelet i den rad av trailrar som användes i marknadsföringen.

Det var egentligen inte förrän i slutet av förra året, när Square Enix släppte en demo av Forspoken på PlayStation Store som jag började se vart spelet var på väg och vad utvecklarna siktade mot. Jag kan inte påstå att jag var helt övertygad att det hela skulle bli bra, men nyfikenheten var definitivt på topp.

10 år efter att pusselspelet Q.U.B.E. släpptes har vi nu blivit inbjudna till ett 10-årskalas i form av en nypolerad remake. Jag spelade originalet för ett antal år sedan och gillade då upplevelsen. Med spel som Portal 2, Q.U.B.E. och The Talos Principle bjöd det tidiga 10-talet på en stark ström av pusselspel sedda ur förstapersonsvy, och det har varit spännande att göra ett återbesök i genren.

Rytm- och musikspel är nästan alltid en frisk fläkt trots att de ofta blir lite av en dagslända som hamnar i skymundan av andra större genrer. Med det sagt ska man inte sticka under stol med att de ofta har en egenskap som många andra former av spel inte riktigt har samma udd på, nämligen rollen som stämningshöjare. De flesta av oss gillar ju musik, och precis som sina genresyskon vill Rhythm Sprout: Sick Beats & Bad Sweets låta oss ta del av den på ett involverande sätt.