Trots att virtual reality har funnits så länge så dyker det fortfarande upp spel som känns lite som teknikdemonstrationer. Gorn känns för mig mer som en fysiksandlåda än som ett fullfjättrat spel. När spelet startar kastas du hejdlöst in i en gladiatorring där du tvingas kämpa för din överlevnad. Första matchen är med knytnävarna, men ganska snabbt låser du upp en arsenal av olika vapen.

Men redan från start gör sig spelmekanikens undermåliga design gällande och kontrollerna för förflyttning är verkligen horribla.

Att jobba och ha en anställning någonstans är för de flesta en stor del av livets gång där vi får vara en del av ett av de stora kugghjul som får våra samhällen att snurra. Det är även ett sätt att tjäna ihop till sitt uppehälle, att vara en del av en social struktur och såklart mycket mer. Många av oss trivs med yrket som sysselsätter oss, men andra trivs inte alls och och får bita ihop tills de hittar något som klaffar bättre. Kurt har tillbringat 25 år av sitt liv som anställd hos det gigantiska företaget ”Jüngle” där högt tryck från ledningen bidrar till hård konkurrens bland de anställda. Faktum är att Kurt är den enda människan kvar på ett företag i en värld som allt mer faller i bitar.

Genom åren har vi importerat väldigt många kulturella element från USA, men en sak som aldrig riktigt har fått fotfäste i Sverige är baseboll. Vi har istället nöjt oss med den betydligt mer avslappnade varianten brännboll, även om det är osannolikt att detta skulle kunna bli en TV-sport. Jag har själv varit skeptisk till baseboll väldigt länge, men rycktes med i uppståndelsen när Philadelphia Phillies skrällde sig hela vägen till finalen förra säsongen. Jag började se tjusningen med sporten, åtminstone när slutspelet drar igång.

Därför är det ju inte mer än rätt att jag även ger mig på den digitala varianten av idrotten som kallas för USA:s tidsfördriv. Det visar sig dock vara en ganska omfattande utmaning.

Uppföljare är alltid svårt att förhålla sig till som spelare, speciellt efter ett perfekt spel såsom Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10). Visst, heter utvecklaren From Software är det ju inga konstigheter, men nu är det Gust vi pratar om.

I Atelier Ryza-serien fastnade jag inte riktigt för upplägget alls i det första spelet men när jag recenserade del två, klaffade allt perfekt. Därför är det med nyfiken försiktighet som jag tar mig an Atelier Ryza 3: Alchemist of the End & the Secret Key.

Det har gått lite tid sedan vi senast stötte på Toriko, den sista människan i en värld där en aggressiv svampinfektion gjort sitt för att förstöra den mänskliga civilisationen. I det förra spelet blev hon räddad av den lilla roboten Robbie, som lyckades få lite hjälp av en vänlig AI för att försöka hålla Toriko i liv och vid god hälsa, något som ibland visade vara sig rätt svårt. 

När void* tRrLM2(); //Void Terrarium 2 tar har Toriko fått tillbringa lite tid i en konstruktion som påminner om en kryokista för att hålla henne säker. Hennes forna, så fina terrarium har förfallit och Robbies första uppdrag (efter att han lyckats bli polare med AI:n igen) är att hitta en ny, säker bosättning för henne.