Recension: Killer Frequency [PS4, PS5]

Radio är ett medium där ljud står i fokus, trevliga radioröster vaggar in oss i rätt stämning och musik smörjer en potentiellt långsam dag. Men hur gör sig egentligen skräck på radio? Det och mycket mer får jag uppleva i Killer Frequency, ett spel där jag i rollen som radioprataren Forrest Nash hamnar mitt i en seriemördares återkomst och tvingas bli alarmoperatör för en natt.

Killer Frequency är något så fascinerande som ett äventyr nästan uteslutande baserat på ljud. Eller nja, jag kan faktiskt promenera runt i det radiohus som jag och producenten Peggy sänder från, men annars händer allting på andra platser runt staden, händelser som jag får uppleva via telefonsamtal som inkommer till studion. Det är ett häftigt och annorlunda upplägg som verkligen visar på ljudets och berättandets makt över ens fantasi.

Efter ett panikartat samtal från den lokala räddningstjänsten ställs nämligen Forrest och Peggy inför en skrämmande uppgift: att bli central för inkommande larmsamtal tills dess att förstärkning har kommit till den lilla staden. Orsaken? En legendarisk seriemördare vid namn ”The Whistling Man” har dykt upp igen, och hans första mål var att ta ut den lokala ordningsmakten.

Vad gömmer chefen på sitt kontor tro?

Spelets handling och kontext är intressant, rolig och surrealistisk, för samtidigt som jag ska hjälpa människor i nöd behöver jag sända mitt radioprogram, något som inkluderar val av musik, uppspelning av reklamsnuttar och inbjudande dialog. Det här blir extra tragikomiskt när jag misslyckas med att hjälpa någon och Forrest lite halventusiastiskt behöver avdramatisera händelsen och introducera en ny låt. Att hjälpa de som ringer in är inte helt lätt, men väldigt underhållande eftersom det bygger på ett enkelt men effektivt upplägg som utmanar min uppmärksamhet och mitt detaljminne.

Under en genomspelning kommer det nämligen in många telefonsamtal, alla med olika syfte. Ibland är det bara nyfikna invånare som vill komma med råd, åsikter eller har något att säga om situationen, men då och då kommer de där viktiga samtalen som spelar roll för handlingens utveckling. Ett typiskt sådant samtal kan låta som så att en person ringer in, ofta med mördaren i sin direkta närhet. Ibland är de jagade och behöver hjälp med att komma undan, ibland är någon skadad och i behov av vård, någon gång behöver de info för att leta efter mördaren och så vidare.

För att kunna hjälpa de som ringer in behöver jag information, men även en del logiskt tänkande och snabba reflexer. Hjälpen bygger nämligen på den enkla grunden att jag behöver ge dem rätt tips eller svar för att öka deras överlevnadschans. Det kanske låter som lättsamma beslut i praktiken, men med hjälp av den involverande ljudbilden och de duktiga röstskådespelarna blir jag snabbt känslomässigt investerad och känner att mina val spelar roll. Ibland tar jag beslut helt baserade på stundens ingivelse, men ibland krävs det även att jag har lite på fötterna för att mina åtgärder ska få ett bra resultat. Vid några tillfällen går det dessutom på tid, så det gäller att tänka snabbt när det behövs.

”Är du jagad av mördaren i en labyrint säger du? Vänta lite ska jag kolla på turistkartan.”

Spelet är som roligast när pusslen är som knepigast och min läs- och hörförståelse verkligen sätts på prov. Jag vrider och vänder på stadskartor, läser post-it-lappar på kollegornas skrivbord och letar febrilt efter dokument bland hyllorna i radiobyggnadens källare. ”Menade doktorn att såret skulle läggas om så här?” och ”Är det verkligen säkrare att gömma sig i garderoben än under skrivbordet?” Frågorna ställs i rask takt, och jag svarar efter bästa förmåga med varierande resultat. Känslan av att lyckas är berusande, men den blandas hela tiden med den spännande rädslan av att mördaren när som helst kan smyga runt i korridoren utanför studion. Det hela blir en känslomässig balansgång som verkligen engagerar.

Efter min första genomspelning sitter jag där och begrundar mina val. Jag får se resultatet av dem, vilka inringare som överlevde, men även dem som jag inte lyckades rädda. Kanske gör jag bättre ifrån mig nästa gång, men det är nog under den första genomspelningen man verkligen får uppleva Killer Frequency i dess renaste form, som ett spännande och unikt äventyr vars klyschiga men spännande handling verkligen gör sig minnesvärd.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.