När det kommer till plattformsspel finns det säkert många som ser på begreppet som en indikator för något lättsamt. Det finns liksom något barnsligt och oskyldigt kopplat till genren, en laddning som lätt kan lura en rakt in i en fälla. Inom plattformsgenren finns nämligen en klick av spel som ser ut som de flesta andra, har samma gulliga tema som de flesta andra och presenterar sig som de flesta andra.

Men låt dig inte luras – dessa spel tar dina lättsamma förväntningar och kastar dem rakt ner i avgrunden tillsammans med dina drömmar om en lätt genomspelning. Mr. Run and Jump är ett sådant spel, och jag har tagit mig an utmaningen.

En gång när jag var på fest hade värdparet lämnat framme en kamera som gästerna kunde roa sig med. Det var inte vilken kamera som helst, utan en av den där sorten som spottar ut sig det tagna fotot direkt. Tanken var att gästerna på så sätt kunde ta foton av varandra under evenemangets gång och sätta dem på en närbelägen anslagstavla som en kul grej för värdparet att spara.

I spelet Viewfinder har man tagit samma sorts kamera och gjort den till ett verktyg i ett äventyr fullt med kluriga pussel. Men i motsats till den sociala kontext jag upplevde i det verkliga livet hamnar jag nu istället i en förfallen utopi, med kameran, en telefonkiosk och en digital katt som enda sällskap.

Jag upptäckte inte Atelier-serien förrän för sju år sedan i och med att jag recenserade Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) till PlayStation Vita. Det blev inte direkt kärlek vid första ögonkastet då, utan den stora ögonöppnaren bestod i Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10), där jag förlorade mig helt och hållet i både stridssystemet och mekaniken bakom alkemin.

Med dessa blandade upplevelser i bagaget, var det därför helt omöjligt att motstå frestelsen att recensera det allra första spelet i Atelier-serien som nu släppts i en rejält uppdaterad utgåva. Atelier Marie Remake: The Alcehmist of Salburg är nämligen en polerad version av spelet som för 26 år sedan startade allt.

Spel är ett unikt medium på det vis att du får delta i berättelsen som skildras för att på så vis höja upplevelsen av det som sker på skärmen. Det ställer dock fortfarande krav på skaparen att erbjuda en basnivå av stämning eller någon form av hake för att fånga spelaren i denna synergieffekt.

I Inner Ashes får vi följa den ensamstående pappan Henry i hans vardag där han försöker ta hand om dottern Enid samtidigt som han kämpar mot den hemska sjukdomen Alzheimers. Detta låter på ytan som ett spel som passar mig som hand i handske, men mina förhoppningar slås ganska fort i kras.

Gimmick!, eller Mr. Gimmick som det kom att kallas här i norr, var ett spel som var lite dåligt tajmat när det släpptes i Japan tidigt 1992. Konsolgenerationen hade gått från 8-bitars till 16-bitars och det ambitiösa äventyret till Famicom var helt enkelt lite sent ute, oavsett hur grandiosa planer utvecklingsteamet på Sunsoft hade.

Nintendos distributör i Sverige, Bergsala, tvekade dock inte och Mr. Gimmick skuttade snart omkring i svenska tv-apparater runt om i landet med varierande omdömen hack i häl. Vare sig spelet är en gammal klassiker eller helt nytt för dig, gör det nu entré hos den moderna konsolgenerationen i form av Gimmick! Special Edition.