Recension: Rogue Legacy [PS4]

”Jag ska bara ge draken ett snabbt försök till innan jag skriver recensionen”, tänkte jag.

En timme senare vaknar jag upp ur en trans. För sådant är Rogue Legacy. Detta tvådimensionella svar på Dark Souls serveras i portionsbitar precis lagom stora för att det alltid ska kännas nödvändigt att bara spela en enda omgång till.

Precis som namnet antyder har studion Cellar Door inspirerats starkt av den (åtminstone för ett par år sedan) trendiga genren roguelikes. Därmed sätts grundreglerna: det är svårt, världen är slumpgenererad och du börjar alltid om från noll när du dör. Fast den svärdssvingande kämpen in Rogue Legacy har ett litet trumfkort.

När en räd in i slottet tar slut på ett av de sedvanliga sätten – spetsad på en påle, med en pil genom bröstet eller krossad av en flygande tavla – kommer ändå guldmynten till god användning. Det går att investera dem i uppgraderingar som dina barn, nästa generation äventyrare, kan dra nytta av. Varje ny hjälte har som genom ett mirakel tre friska, krya unga förmågor som kan ta över stafettpinnen, och här med spikas namnet Rogue Legacy.

2506516-rl4

Den här karaktärsgenereringen kan inte beskrivas som annat än ett genidrag. De tre slumpgenererade barnen har olika förmågor och olika klass. Det går alltså inte att nöta sig genom spelet som bredbröstad barbar, en och annan gång blir man tvungen att bita i det sura äpplet närsynt trollkarl även om det inte passar ens spelstil. Var och en är dessutom försedd med ett antal mer eller mindre galna fördelar eller nackdelar som kan förändra spelet markant – från att märka ut fienderna på kartan till att hela skärmen vänds upp och ned (försök bara…).

Men inget gott utan något ont. Rogue Legacy är ett spel där nötandet blir en dygd. Dels krävs det många tappra försök för att lära sig fiendernas mönster eller banornas utformning, men det krävs också att blod, svett och tårar investeras i att uppgradera hjälten för att en normalbegåvad som undertecknad överhuvudtaget ska kunna ha en chans i spelets svårare partier. Det gör att vissa delar får lite för höga trösklar för att det ska vara helt behagligt.

Samtidigt finns det en bra rytm i spelet. I motsats till de flesta genrekompisar är det skönt att nästa hjälte alltid drar nytta av vad de föregående har åstadkommit tack vare nya färdigheter och ny utrustning. Och det är den där viljan att se hur mycket längre jag kan nå med ytterligare en skjuts som får mig att omedelbart starta en ny karaktär så fort den gamla trillat av pinnen.

Kommentera