System Shock (1994) anses av många vara en klassiker bland de tidiga actionspelen. Det släpptes i en tid då spel med förstapersonsvy på sätt och vis fortfarande var i sin vagga, men lyckades snabbt imponera på spelarna med sitt involverande tema och komplexa upplägg. Det var ett spel som inte bara stod riktigt stabilt på egna meriter, utan även gav upphov till flera spirituella uppföljare i stil med BioShock, Deus Ex och Prey (2017). Nightdive Studios, numera något av en veteranstyrka inom konsten att tolka äldre titlar, har tagit sig an att skapa en nyversion av System Shock – och de har originalet nära hjärtat.
Spelet genomsyras av ett tydligt science fiction-tema som tas på stort allvar. Vi pratar alltså inte lättsmälta (men såklart njutbara) universum som Star Wars, Terminator eller Dr. Who, utan science fiction med lite mer teknisk tyngd i stil med Neuromancer eller The Matrix. Det är inte nödvändigtvis så märkbart i handlingen och dialogen, men i känslan som spelet skapar allt eftersom jag tar mig fram genom berättelsen.
Fortsätt läsa Recension: System Shock [PS4, PS5] »
Bit.Trip Rerunner är en ny del i Bit.Trip-serien där det första spelet Bit.Trip Runner släpptes redan 2010. Om du inte redan är bekant med upplägget kan det sammanfattas ganska bra som ett rytm-plattformsspel. I spelet finns ett meddelande från spelets skapare där de berättar att det funnit önskemål och ambitioner att ha en baneditor där spelarna kan skapa och dela egna banor, och att det nu blivit en av hörnstenarna i detta nya spel.
Om du spelat de tidigare spelen så kommer du att känna igen dig, då både det visuella och den medryckande chiptune-musiken finns med här. I samband med att spelserien får sin första lansering på PlayStation 5 har utvecklarna dessutom tagit tillfället i akt att börja om från grunden i Unreal Engine 5, till skillnad från Unity som de tidigare projekten har rullat på.
Fortsätt läsa Recension: Bit.Trip Rerunner [PS5] »
Med en otroligt varm arbetsvecka bakom oss kan det tänkas att många ser fram emot såväl skugga som lite lugnare tempo. Vi börjar närma oss slutet av maj, men det innebär inte att spelvärlden har tagit semester redan. Så sent som i tisdags kom exempelvis en liten flört i form av en trailer till den kommande expansionen av Elden Ring 10/10, ett släpp många på redaktionen ivrigt väntar på.
Något vi gör både innan och under semestern är att spela, och här kommer redaktionens spelplaner för helgen.
Fortsätt läsa Vad spelar du i helgen? [Vecka 21 2024] »
De sidoscrollande äventyrsspelen Castlevania och Ninja Gaiden är två stilrena och mytomspunna titlar som jag spelade mycket under tidigt 1990-tal. Deras aggressiva utmaningar och noggrant väldesignade banor gav mig lärdom och stärkte min envishet. Trots nämnda titlars höga svårighetsgrad, som framkallade mängder av svordomar, var dessa milstolpar under den långa tid jag har ägnat mig åt tv-spel.
Grundkonceptet i dessa verk har varit inspirationskälla för mängder av spel, och Lords of Exile är inget undantag, då det är i princip identiskt på flera punkter när man jämför med de spirituella förlagorna.
Fortsätt läsa Recension: Lords of Exile [PS4, PS5] »
2021 släpptes ett av de bästa roguelike-spelen, ja faktiskt ett av mina favoritspel överhuvudtaget till PlayStation 5. Jag pratar förstås om det eminenta Hades (10/10) som på ett mästerligt sätt tolkar grekisk mytologi och bjuder på en otrolig actionspelsupplevelse. När jag såg att uppföljaren släppts i Early Access till PC kunde jag inte hålla mig från att ta en titt. I skrivande stund har jag tillbringat över 22 timmar i spelet, och nu har jag slutligen besegrat alla tillgängliga bossar i den tidiga utgåvan minst en gång.
Det är en uppföljare där mycket känns igen samtidigt som mycket är nytt. Huvudpersonen Zagreus från ettan är utbytt mot hans lillasyster Melinoë som således också är ett barn till Hades. Faktum är att Hades rike och stora delar av hans familj och hov är tillfångatagna av titanen Chronos, som kontrollerar tiden, och för att komplicera det ytterligare är Chronos far till den första generationen grekiska gudar inklusive Hades.
Fortsätt läsa Förhandstest: Hades II »
Snart är den här, helgen. Den där perioden i veckan då de flesta av oss kan släppa ut håret, lägga upp fötterna på vardagsrumsbordet och dra igång spelkonsolen för lite kvalitetstid. Kanske tänker du starta ett helt nytt spel? Runda av ett där du har närmat dig slutet eller kanske klippa den där platinatrofén du kämpat med så länge?
Klart är iallafall att det börjar bli dags att fila på sina spelplaner, något vi på bloggen kan hjälpa till med. Här kommer nämligen våra planer för helgen.
Fortsätt läsa Vad spelar du i helgen? [Vecka 20 2024] »
Jag medger att jag inte är en inbiten färdigställande spelare, men att utforska utmaningar i ett lockande spel kan vara roligt. Att fullkomligt gå igenom en titel och belönas med en platinatrofé utgör en personlig milstolpe.
I min digitala prishylla pryder ett antal på 41 platinatroféer så här långt sedan PlayStation 3-eran. Vissa av priserna har varit en pärs att kämpa för, medan andra var lättvunna på några fåtal timmar. Jag blickar tillbaka och berättar kort om de fem platinabelöningar som för mig är de mest minnesvärda.
Fortsätt läsa Topplista: Jerrys fem mest minnesvärda platinatroféer »
På 90-talet växte skräckspelsgenren med råge. Titlar som Alone in the Dark, Resident Evil och Silent Hill klistrade fast spelarna i sina vardagsrumsmöbler och nya traditioner skapades med hjälp av intressant designtänk, stämningsfull handling och vågade beslut kring våld och blodigt innehåll. Flera av dessa spelserier finns såklart fortfarande, men många av oss minns med värme tillbaka till en tid då skräckspel i allt större grad upplevdes som något unikt och fräscht. Studion bakom Crow Country har gjort handling av dessa minnen och skapat ett alldeles eget äventyr med de gamla skräckfansen i åtanke.
På senare tid har jag haft tillfälle att recensera ett flertal spel vars inspiration har kommit från äldre spelserier och speltraditioner. Exempelvis tog jag mig an det utmärkta genresyskonet Alisa (8/10) för några månader sen, ett spel som likt Crow Country drömmer sig tillbaka till en svunnen era. Det är alltid intressant att ta sig an såna här projekt, framför allt för att se vart denna våg av retrotolkningar är på väg, men även för att det ofta är titlar gjorda med stora doser kärlek som motivationskälla. Crow Country är inget undantag, och snart tar jag mina inledande steg på en övergiven parkeringsplats i en liten amerikansk håla.
Fortsätt läsa Recension: Crow Country [PS5] »
Ännu en vecka börjar närma sig sitt slut och kanske är du en av många som har tagit ledigt denna klämdag. Allt eftersom semestertider börjar nalkas borta vid horisonten kan det vara värt att hålla lite hårdare på sina semesterdagar, något som kanske innebär att du, liksom jag har valt att jobba även idag.
Hur man än väljer att fördela sin ledighet så innebär de där lediga dagarna en oas i ett annars kanske intensivt arbetsliv, och det gäller att njuta av dem till fullo. Här på PSbloggen njuter vi oerhört av vårt intresse för spel, och här kommer våra planer för helgen.
Fortsätt läsa Vad spelar du i helgen? [Vecka 19 2024] »
Stellar Blade är ett postapokalyptiskt actionäventyr som utspelas i en dystopisk framtid där jorden tagits över av den främmande arten Naytiba och där du axlar rollen som flygvapensoldaten EVE som är från en koloni av överlevare. Målet är enkelt, utplåna monstrens ledare och ta tillbaka vår planet.
Spelet är utvecklat i Sydkorea och ganska fort går det att se att utvecklarna har inspirerats av japanska actionspel som bland annat NieR och Bayonetta. Det finns även element av Dark Souls inbakade i upplevelsen, som exempelvis läger där du helar och får tillbaka hälsodrycker med nackdelen att fiender kommer tillbaka. Även själva nivådesignen, som är fylld med upplåsningsbara genvägar får mig att tänka på Dark Souls.
Fortsätt läsa Recension: Stellar Blade [PS5] »