I Exo One ikläder jag mig rollen av en kula med unika egenskaper. Den är skapad efter ritningar som vi tydligen har fått levererad av utomjordingar. Händelserna utspelar sig långt in i framtiden och en stor olycka har inträffat när människan försökte ta sig till planeten Jupiter.

Berättelsen består av sparsamt levererad information vars syfte verkar vara att skapa någon slags mystisk atmosfär i spelet. Men det här är inget berättelsedrivet spel, vilket leder till att den får sitta i baksätet under majoriteten av tiden. Istället fokuseras känslorna kring utforskande, höga hastigheter, fantastiska vyer och en del hårda magplask.

Det är fredag, och det vet vi nog alla vad det innebär för de flesta av oss. Helgen är på ingång och med det en möjlighet att utöva allas vår favorithobby. Jag tänker såklart på att spela, och nog finns det gott om titlar att ta sig an för den som söker.

Här på PSbloggen har vi alltid många bollar i luften när det kommer till spel, och dessa delar vi gärna med oss av. Här kommer därför en inblick i vad redaktionen pysslar med i helgen.

Jag har en stark förkärlek för rytmspel och när jag först såg en trailer för PC-versionen av Spin Rhythm XD höll jag tummarna för en konsolrelease. Önskningarna gick slutligen i uppfyllelse och jag skulle på ett kraftigt förenklat sätt beskriva spelupplevelsen som en mix av Guitar Hero och Lumines.

Spelmekaniskt påminner det en hel del om Guitar Hero-genren med alla spel som anammat samma grundkoncept där noter åker på en bana emot dig och du måste pricka dem och ibland trycka på rätt knapp. Snurren kommer in med ett hjul där du måste matcha noternas färger med de två färgerna på hjulet.

Med Monster Hunter Stories (6/10) färskt i minnet kastade jag mig direkt på uppföljaren, Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin, för att se vilka framsteg som gjordes under de fem år som passerade mellan dessa spellanseringar. Under denna tid tog serien hoppet från Nintendo 3DS till Nintendo Switch och PC, och denna övergång har verkligen hjälpt utvecklarna att etablera en mer solid version av den lovande vision som originalet hintade om.

Spelet börjar under ett festivalfirande i den lilla byn Hakolo som bland annat hyllar områdets beskyddare, Guardian Ratha. Inte helt otippat är denna väktare en gigantisk Rathalos som har bott i närheten av byn i massor av år. Plötsligt beslutar sig dock Ratha att bara flyga iväg, tillsammans med alla andra Rathalos-monster i området, och det blir förstås din uppgift att ta reda på varför detta fenomen uppstår.

Jag ska inte sticka under stol med att min nyfikenhet snabbt väcktes när erbjudandet om att recensera Graven dök upp här på bloggen. Trailern visade ett till synes mörkt fantasy-äventyr med höga doser action upplevt ur förstapersonsvy, ingredienser som tilltalar min smak ganska väl.

Som grädde på moset genomsyrades spelet av härliga retrodoftande vibbar, även de svåra att säga nej till. Snart hade jag spelet installerat på min PS5, och äventyret drog igång. Tyvärr varade det inte så länge, och hur det kom sig, det ska ni få läsa om nedan.