Att betrakta en person som spelar ett VR-spel är underhållande och intressant, inte minst när det kommer till upplevelser som verkligen sätter spelaren i centrum och överöser den med instinktiva reaktioner. Superhot VR (8/10) är ett sådant men det ska visa sig att Pistol Whip roar ännu mer.

Men spelet är såklart inte till för att vi ska roa oss genom att betrakta andra. Utan för att jag som spelare ska få en åktur av rang, ackompanjerad av härligt pulserande elektronisk musik, levererad i tio nivåer.

Full Throttle Remastered (10/10) blev spelet som förärade mig min hundrade platinatrofé. Det var tre år sedan och sedan dess har jag inte spelat många äventyrsspel i samma peka och klicka-genre.

Tack vare spelutvecklaren Epic Llama, blir det ändring på det tack vare det Monkey Island-inspirerade spelet Darkestville Castle. Här lånas detaljer och mekanik från de senare äventyrsspelen och blandas med den udda, sjuka humor som vi kommit att älska från Lucasarts titlar.

Det är inte helt ovanligt att ha nostalgiska känslor för hur saker brukade vara förr, oavsett hur mycket det har förbättrats sedan dess. En vanlig sak som brukar komma upp i mina konversationer är det där mellanskiktet som fanns i spelbranschen förr, där vi kunde få spel som både var lite experimentella men ändå hade lite uppbackning när det gäller budget. Ett bra exempel på dessa spel är Destroy All Humans! (8/10) som Jonny recenserade nyligen.

Detta marknadsskikt urholkades dock en aning under förra konsolgenerationen när utvecklingskostnader började skena på grund av HD-grafiken. Men när jag startar upp Fast and Furious: Crossroads fylls jag genast av intryck som väcker denna nostalgi till liv igen.

West of Dead är i princip precis vad det låter som. Jag är i vilda västern-miljö, jag är död och jag dör om och om igen. Men hur blev det så? Mason, vars röst skådespelas av den mångsidiga skådespelaren Ron Perlman, är fast i en sorts limbo.

Med ett så gott som nollställt minne vaknar jag upp på en krog som fungerar som avstamp för resan till himlen eller helvetet. Det förstnämnda ligger österut, det senare västerut och det är sällan helt klart vart de resande är på väg. På senare tid har problemen hopat sig och allt färre når sina slutmål, något som visar sig ha en koppling till Mason och hans förlorade minne.

Någonstans längs den walesiska kusten, tätt omringat av hav, skog och klippor ligger Sker Hotel. Det ligger i ett ödsligt och till synes folktomt område, vilket bekräftas när jag i huvudrollen som karaktären Thomas anländer efter en längre tids färd med tåg. Stationen jag anländer till är så gott som igenväxt och det är ett under att tåget ens stannade där, tänker jag.

Efter en kort promenad står jag snart på tröskeln till hotellet, en enorm byggnad som likt stationen ser ut att ha upplevt bättre dagar. Anläggningen ägs av min svärfar, och min fästmö har genom brev desperat bett mig att komma hit. Jag sväljer lite nervöst, och kliver ändå in.