Recension: Fast and Furious: Crossroads [PS4]

Det är inte helt ovanligt att ha nostalgiska känslor för hur saker brukade vara förr, oavsett hur mycket det har förbättrats sedan dess. En vanlig sak som brukar komma upp i mina konversationer är det där mellanskiktet som fanns i spelbranschen förr, där vi kunde få spel som både var lite experimentella men ändå hade lite uppbackning när det gäller budget. Ett bra exempel på dessa spel är Destroy All Humans! (8/10) som Jonny recenserade nyligen.

Detta marknadsskikt urholkades dock en aning under förra konsolgenerationen när utvecklingskostnader började skena på grund av HD-grafiken. Men när jag startar upp Fast and Furious: Crossroads fylls jag genast av intryck som väcker denna nostalgi till liv igen.

Som bekant baseras detta spel på den populära Fast & Furious-filmserien som en gång i tiden handlade om trimmade bilar och kulturen kring dessa, men som nu ordagrant kan handla om precis vad som helst. Det har på sätt och vis blivit tjusningen att se hur långt de kan dra handlingen från grundkonceptet, och detta är inte något undantag i sidospåret Crossroads.

Spelet handlar huvudsakligen om den före detta street racern Vienna, som har flytt från Miami efter en del missöden i samband med ett lopp. Hon livnär sig nu istället som bilmekaniker i Barcelona tillsammans med barndomsvännen Cam. Vardagslivet rör sig i makligt tempo, men detta ändras snabbt när dras in i en härva av skulder till organiserad brottslighet som givetvis överlappas av en gigantisk Interpol-utredning som Dominic Toretto och Letty Ortiz är involverade i.

Vin Diesel lever för sina oneliners.

Utöver Vin Diesel, Michelle Rodriguez och Tyrese Gibson som repriserar sina roller från filmerna får vi även avnjuta den alltid lika underhållande Peter Stormare i rollen som den stora antagonisten Emil Ormstrid. Tyvärr matchar inte manuset det lysande namnet han har fått rent kvalitetsmässigt, och karaktären får heller inte tillräckligt med utrymme för att utvecklas.

Detta är ett av de övergripande problemen med hela berättelsen egentligen, där spelaren hela tiden knuffas vidare till nästa biljakt istället för att låta ögonblicken andas ett tag. Det finns ett par undantag där bland annat Cams karaktär får lite mer bakgrundshistoria, och det behövs för att kunna investera sig i alla galna händelser. Tyvärr sker inte detta tillräckligt ofta, och det leder till att det bitvis känns som ett arkadspel där jag hoppar från bana till bana utan någon större kontext.

Den huvudsakliga uppdragsdesignen handlar om att du ska köra från punkt a till punkt b och under tiden försöka undvika att bli kvaddad av ondsinta förare. Variationen på detta är att du ibland är jägaren istället för den jagade, och ska använda allt från hackerförmågor till raketer för att få stopp på ditt mål. Här fungerar oftast de sistnämnda uppdragen bäst, då de bjuder på en del underhållande sekvenser som påminner om galenskaperna som uppstår under några av de senare filmerna i serien.

Jakter på slingrande grusvägar är inte optimalt med den sladdriga körkänslan.

Trots att Project CARS-studion Slightly Mad har varit involverad i utvecklingen är körkänslan i spelet oftast under all kritik. Den kan i bästa fall kallas för funktionell, men i alla ögonblick där du behöver minsta lilla precision är det väldigt svårt att ta en sväng korrekt eller för den delen jonglera styrningen samtidigt som du försöker sikta en harpun. Det finns inte alltför många av dessa sekvenser, men när de uppstår kan det snabbt utvecklas till en hårslitande upplevelse.

Det finns även ett flerspelarläge som utvecklarna verkar ha stora förhoppningar på, åtminstone att döma av de många troféer som är kopplade till detta spelläge. Upplägget är intressant, med tre lag som försöker slutföra olika mål under de kaotiska matcherna, men tyvärr är spelarbasen inte riktigt var den behöver vara. Det tar därför väldiga mängder tid att söka efter en match, vilket gör att jag snabbt tappar sugen.

Jag är väldigt kluven när jag försöker summera mina tankar om spelet, för det finns mycket här som jag gillar och vill se mer av. Utvecklarna lyckas fånga en del av stämningen från förlagan, vilket ofta är sällsynt i licensierade produkter. Samtidigt har jag svårt att säga att detta är ett bra spel, rent spelmekaniskt eller ens berättelsemässigt. Det finns något där under ytan som drar fram mina nostalgiska känslor för de många spel från mellanskiktet som snurrade i min konsol för 15–20 år sedan. Om du också har längtat efter detta och har överseende med en del trubbigheter här och var kan det vara värt att kika på vid en rea.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.