Recension: Maid of Sker [PS4]

Någonstans längs den walesiska kusten, tätt omringat av hav, skog och klippor ligger Sker Hotel. Det ligger i ett ödsligt och till synes folktomt område, vilket bekräftas när jag i huvudrollen som karaktären Thomas anländer efter en längre tids färd med tåg. Stationen jag anländer till är så gott som igenväxt och det är ett under att tåget ens stannade där, tänker jag.

Efter en kort promenad står jag snart på tröskeln till hotellet, en enorm byggnad som likt stationen ser ut att ha upplevt bättre dagar. Anläggningen ägs av min svärfar, och min fästmö har genom brev desperat bett mig att komma hit. Jag sväljer lite nervöst, och kliver ändå in.

Upplägget i Wales Interactives Maid of Sker liknar det som vi har sett i många andra skräckspel på senare år. Likt titlar som Outlast, Amnesia: The Dark Descent m.fl. har jag som spelare få eller inga sätt att försvara mig på, och det handlar mer om att fly än illa fäkta i spel som dessa. I Maid of Sker har jag ett helt hotell med omnejd framför mig att utforska, och miljöerna bjuder på en hel del överraskningar. Trots den generiska starten känns spelets handling överraskande fräsch ju längre in jag kommer och när mytologi blandas med teknologi, musik och vanligt skräckfilmsstoff är det svårt att släppa kontrollen.

Välkomstskylten är uppe, men de kunde väl iallafall rensat lite ogräs också?

Jag smyger omkring i det nedgångna hotellet i jakt på notpapper, ljudinspelningar och ledtrådar till vad som har hänt platsen och min snudd på kidnappade partner som har barrikaderat sig på vindsvåningen. Någonting hemskt är i görningen och hotellets personal har förvandlats till blinda och stumma drönare som släpar sig fram i mörkret, till synes utan mål. Att smyga förbi dem är för det mesta enkelt och precis som med tidigare nämnda titlar blir allt ganska lätt när man räknat ut antagonisternas rörelsemönster och beteende. Blir jag upptäckt är det dock klurigt att komma undan med skinnet i behåll.

Relativt få saker i omgivningen går att interagera med, men jag uppskattar de olika pussel och klurigheter som dyker upp lite här och var. Trots att jag kan distrahera mina motståndare med olika ljudanordningar stör det mig lite att jag t.ex. inte kan plocka upp en jaktbössa eller en kniv när de hänger där på väggen eller ligger på skrivbordet. ”Så mycket pacifist behöver jag väl inte vara?”, tänker jag och leker med idéer om hur man hade kunnat implementera försvarsmedel utan att de blev övermäktiga. Ett extremt lågt antal patroner och klena tillhyggen borde väl ha löst problemet?

En udda detalj i sammanhanget är att ingen av antagonisterna bär på några vapen heller, utan knytnävar ihjäl mig så fort de får chansen. Hade det inte känts obehagligare med något i näven?

Ursäkta herrn! Har ni sett min fästmö?

Musiken och ljuddesignen i Maid of Sker är involverande och funkar för det mesta väldigt bra. Det gör mig extra glad att det har lagts mycket fokus på den beståndsdelen eftersom spelets handling delvis har musik som ett av sina huvudteman. Att den målande ljudbilden kanske är lite konstigt applicerad ibland (knarrande golvbrädor när jag går på stengolv?) kan jag leva med, för när den funkar så gör den jobbet.

Vad som är eller inte är läskigt är såklart subjektivt, men för den genomsnittlige spelaren bjuder spelet troligtvis på en hel del spännande stunder. De mörka och relativt varierande miljöerna skapar tillsammans med ljud och musik den huvudsakliga ramen för spelet, men det är framförallt i handlingen som spelet glänser mest. Med sina 6-8 timmars speltid känns Maid of Sker som en ganska väl avvägd dos spänning, perfekt när man vill ha lite skräck utan att det blir för långdraget och avancerat.

Variationsbristen hos antagonister och utrustning drar ner betyget något för min del, men i slutändan är det ändå ett spel jag varmt kan rekommendera.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.