Cahal har lite ilska bubblande inom sig. Ibland kan den komma upp till ytan och då kan saker gå väldigt, väldigt fel. Inte nog med att hans kläder trasas sönder, men hans behåring ökar exponentiellt. Saker som kan trigga Cahal att bli rejält pissförbannad omfattar bland annat miljöförstöring. Cahal är nämligen en varulv, och i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood så är varulvarna moder jords yttersta försvarsmekanism.

Werewolf: The Apocalypse – Earthblood baseras på ett klassiskt rollspel från tidigt 90-tal, som utspelas i samma värld som Vampire: The Masquerade och ett par andra rollspel. Där vampyr-rollspelet mer fokuserar på intriger mellan olika vampyrklaner så utgick Werewolf mer från ett miljöaktivist-perspektiv.

Nu är det snart helg igen och personligen är dessa dagar av ledighet en skänk från ovan. Arbetstempot har nämligen varit helt sinnessjukt denna vecka och det ska bli rejält skönt att koppla av med lite skogsliv samt PlayStation-spelande.

I veckan som har gått, har ni kunnat ta del av Jespers recension av Nioh Remastered (8/10), där han verkligen har njutit av uppgraderingen, även om det var första gången han tampades med titeln.

I vanlig ordning tänkte vi dela med oss av våra planer inför helgen, sedan är det din tur!

Den första veckan i februari kan vi snart lägga bakom oss och även om snön ligger tjock runt om i landet, hindrar det ju inte en sann spelare att skippa pulkan och benbrotten till förmån för en mysig PlayStation-helg.

Under veckan fick vi välkomna årets andra spel med full pott i form av Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10), vilket fick mig att helt ändra uppfattning om den 22 versioner gamla spelserien.

Innan vi kastar oss in i helgens lugn tänkte vi dock presentera vad vi i redaktionen tillbringar våra lediga timmar med. Sedan är vi såklart väldigt intresserade av att läsa vad du har för dig!

Jag är en ganska gammal grolle och uppskattar att ha fått vara med om spelens barndom. Denna förtrollande tid då jag fullständigt ignorerade genrer och naivt älskade allt som utspelade sig på en skärm eller magin av att ett spel kändes realistiskt för att det gick att hoppa.

En genre jag minns väldigt väl är peka-och-klicka-spelen med titlar som Maniac Mansion och Gabriel Knight under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Idag gör inte genren så mycket väsen av sig, men med jämna mellanrum dyker det upp något riktigt intressant.

Mängden tålamod som krävs för att ta sig igenom spel har minst sagt minskat med åren. Som liten parvel lyckades jag klara spel som Gradius och Castlevania på ren envishet, trots fler dödsfall och Game Over-skärmar än jag troligtvis hade lärt mig räkna till. Om ett spel skulle vara lika svårt idag behövs definitivt något extra för att jag inte ska ge upp direkt, såsom smarta kontrollpunkter eller fördelar som följer med till nästa försök.

Den sidskrollande actionserien Turrican lider av exakt samma oförlåtande svårighetsgrad. Det är tydligt att 90-talsserien har Contra, Metroid och ond bråd död som största inspirationskällor, och extraliven förbrukas i samma rasande tempo som i arkadspel från samma era. Lyckligtvis innehåller samlingen Turrican Flashback smidiga tillbakaspolningsfunktioner och möjligheten att spara var som helst. När olyckan är framme kan jag lätt hoppa tillbaka några sekunder och försöka igen.