Recension: Nioh 2 Remastered [PS5]

Förra året när Nioh 2 (9/10) dök upp på PlayStation 4 möttes det av fina omdömen och Jonny sparade inte på superlativen. Häromveckan släpptes The Nioh Collection för PlayStation 5 och efter att ha recenserat Nioh Remastered (8/10) har turen nu kommit till uppföljaren.

Det finns oerhört mycket likheter med föregångaren, men nästan allting känns snäppet bättre. Den här gången spelar du en halvdemon, eller halv yokai och har en mängd förmågor och egenskaper som kommer med det. Ett exempel är att det levande vapnet från Nioh är borta och nu kan du istället förvandla dig tillfälligt till demonform.

Miljöerna känns mer detaljerade, levande och färgglada i uppföljaren.

Ännu en ny mekanik är att fiender, och även en del bundsförvanter, kan lämna efter sig en själakärna som kan användas för att uppgradera dina skyddsandar. Dock är de flyktiga och du måste be vid ett altare för att rensa dem och skulle du dö innan detta händer så är de förlorade.

Efter introfilmen är det första som möter mig en ordentligt matig karaktärsgenerator och jag kan inte minnas senast jag såg så många sätt att kunna påverka detaljerna kring hur min hjälte eller hjältinna ska se ut.

Efter att ha valt två startvapen och fått en grundläggande genomgång av kontrollerna drar äventyret igång. Min känsla från början är att den andra delen är betydligt svårare än det första, och här bjuds på betydligt fler yokaimotståndare redan från början. Faktum är att även om det går att nöta nivåer i Nioh 2 så anser jag att det är ett svårare spel än Sekiro: Shadows Die Twice (10/10) som jag recenserade häromåret. Det mytologiska Japan under 1500-talet har ju spelen dessutom gemensamt.

Ingen stordemon utan horn.

Stridssystemet är oerhört omfattande och bjuder på dynamiska strider med en ofantlig mängd olika möjligheter och attacktyper. Alla vapen är olika, det finns olika anfallsställningar, normal och tung attack, magier, ninjaredskap, avståndsvapen och demonförmågor. Jag sitter kvar lite i Demon’s Souls (10/10) tankesätt och kör mestadels närstridsattacker och förlitar mig mer på att ducka än att blockera attackerna.

Som så ofta i den här typen av actionrollspel brukar bossarna bjuda på någonting extra. Här känns bossarna speciella för att de bjuder på en filmsekvens och lite nya attacker, men på grund av den stora mängden minibossar i form av demoner modell större så förtas lite av den känslan.

Flera fiender kan fortfarande skapa demonpölar som slöar ned din återhämtning av ki (spelets motsvarighet till uthållighet) och en nyhet är att hela områden på banorna kan ta dig till demondimensionen tills du besegrar minibossen och verkligheten återkommer. Tyvärr visualiseras detta av att allting visas i gråskala med lite röda detaljer, och istället för att det är en häftig effekt får det motsatt effekt på mig och jag tycker istället att de områdena är tråkiga.

Rent grafiskt är Nioh 2 otroligt vackert. Jag spelar med 4k-upplösning, 60 bildrutor per sekund samt HDR och mer än en gång har jag stannat upp och njutit av omgivningarna. Även ljudeffekterna bjuder på örongodis och med 3D-ljud påslaget kan jag med hjälp av ljudet hitta de små gömda gröna andarna.

Bossarna är stora, fula och har alltid några tjuvknep som du får lära dig den hårda vägen.

Nioh 2 Remastered är ett fantastiskt spel som dras ned av den brutala svårighetsgraden och de gråa Yokaiområdena. Jag uppskattar spel med hög svårighetsgrad, men mer än en gång har jag blivit så frustrerad att jag tvingat mig själv att spela något annat en stund när jag dör mot samma fiende för femte gången med lång väg kvar till altaret och mängder av fiender på vägen.

Jag har inte spelat PlayStation 4-versionen, men vågar ändå påstå att det här är den ultimata konsolversionen av spelet just nu. Om du letar efter något att bita i och som du kan spela i hundratals timmar så behöver du inte leta längre.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.