Recension: The Dark Eye: Memoria [PS4]

Jag är en ganska gammal grolle och uppskattar att ha fått vara med om spelens barndom. Denna förtrollande tid då jag fullständigt ignorerade genrer och naivt älskade allt som utspelade sig på en skärm eller magin av att ett spel kändes realistiskt för att det gick att hoppa.

En genre jag minns väldigt väl är peka-och-klicka-spelen med titlar som Maniac Mansion och Gabriel Knight under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Idag gör inte genren så mycket väsen av sig, men med jämna mellanrum dyker det upp något riktigt intressant.

Det är med andra ord dags att återbesöka kontinenten Aventuria från det tyska rollspelet Svarta Ögat. Detta får vi göra i den mycket lyckade uppföljaren som tar vid där det första spelet slutade. Jodå, fågelfångaren Geron från The Dark Eye: Chains of Satinav (6/10) vill få sin revansch och vara med om nya upptåg.

Sadja har stora ambitioner och får ibland lite storhetsvansinne av alla episka platser.

Det är inte alltid lätt att återvända hem som hjälte, men för Geron är det lite av ett antiklimax då nästan ingen känner till hans bidrag till världsordningen. Dessutom verkar varken Geron, spelstudion eller vi spelare helt nöjda med hur det första spelet slutade och detta ska nu åtgärdas. Geron har trots allt ett löfte att infria till en vän.

Denna gång gestaltar du en kvinna vid namn Sadja och bistår henne i ett 500 år gammalt äventyr som aldrig fått sin upplösning. Sadja har en förmåga som låter henne skicka visioner av föremål till andra karaktärer för att påverka och manipulera dem dit hon vill.

Kreativiteten kring hur du löser de flesta pusslen och problem med magi är ett av spelets stora styrkor och känns mer belönande och logiskt än föregångaren. Detsamma gäller karaktären Sadja som snabbt känns mer intressant och har ett mer episkt äventyr att tampas med än Geron.

The Dark Eye: Memoria är riktigt bra, men har fortfarande ojämnt röstskådespeleri och några översättningar som känns lite tveksamma, förmodligen eftersom originalspråket är tyska. Stort plus för den goda variationen av platser du besöker och att den värld du besöker står på stadiga ben och har välskriven bakgrundshistoria. 

Vid alla höga berg! Hur vågar du stå på pentagrammet jag ritat?!

I övrigt är det mesta sig likt i Aventuria och svårighetsgrad, bra musik och utsökt vackra bakgrunder intakta. Jag är imponerad över hur de lyckats förbättra allt i uppföljaren och uppskattar exempelvis betydligt färre föremål att hålla reda på och ett mer tajt system för att se vad som går att göra.

Det är roligt hur studion lyckats förbättra uppföljaren till vad det första spelet borde ha varit och med en behagligare speltid på drygt 7 timmar. Vill du bara testa ett av spelen med Geron rekommenderar jag det fristående Memoria. Jag hoppas också studion återkommer med fler äventyr från Aventuria. Det finns onekligen ett rikt arv av historier att avhandla eller bygga vidare på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.