PSbloggens årslista 2013: Årets största besvikelse

När eftertexterna rullar efter vissa spel känns det lite som att vakna upp på juldagen och inse att det bara var hemstickade strumpor i vartenda paket. För att slå mynt av den här känslan ordentligt passar vi idag på att bjuda på 2013 års största besvikelser inom spelvärlden.

Så blir det påhitten från helvetet, spelet Gud glömde eller mediokra släpp som toppar listan? Det ska vi reda ut på momangen!

Fredrik: Grand Theft Auto V

Årets tristaste persongalleri?

Grand Theft Auto V gör förvisso nästan allt föregångarna gjort fast bättre. Skjutandet känns som den logiska förlängningen av Red Dead Redemption och Max Payne 3. Bilkörandet har lånats in från något annat spel. Att hamna i närstrid betyder inte längre omedelbar frustration eller död. Och det är just det som är problemet.

All spelmekanik har förbättrats enormt, så det är lite synd att samma förfining inte skett på de plan som faktiskt betyder något. Istället får vi samma tråkiga uppdrag som alltid – oavsett om det är eskortuppdrag, ren postleverans eller hämta/lämna-uppdrag. I kombination med det tråkigaste persongalleriet hittills i serien (Trevor undantagen!) känns GTA 5 fruktansvärt föråldrat. Spela hellre Sleeping Dogs som långt tidigare lyckades med konststycket att sammanfoga välfungerande spelmekanik och en faktiskt intressant handling i ett nästan lika omfattande sandlådespel.

Joakim: Bleka lanseringstitlar

Spelet som gjorde Joakim helt knackt.

Inte nog med att både Knack och Killzone: Shadowfall har gjort de flesta besvikna genom att både vara väldigt förutsägbara och ganska mediokra upplevelser i stort, dessutom uteblev ambitiösa bilspelet Driveclub när PlayStation 4 till sist släpptes. Ingen är väl egentligen jätteförvånad, men jag kan ändå tycka att Sony med sitt stora fokus på spel borde ha varit noggrannare i sina förberedelser med att skaffa just bra spel!

Johan: Mikrotransaktioner i fullprisspel

Du kan alltså ta dina riktiga pengar och förvandla till GTA-dollar. Nästan lika smart som bitcoins!

Mikrotransaktioner är något som mobilspelsutvecklare har livnärt sig på länge och som har fungerat bra eftersom ingångströskeln i de spelen handlar om några få kronor, om ens det. När nu större utvecklare vill införa samma modeller i fullprisspel luktar det hela lite ruttet. Jag förstår att ingen tvingar mig att köpa något extra, men jag vill inte se menyer fulla med köpalternativ när jag redan har betalat 600 kronor för spelet.

Jonas: Batman: Arkham Origins

Du är en besvikelse, unge Batman!

Som en stor Batman-fantast hade jag höga förväntningar på Batman: Arkham Origins, trots att Rocksteady (studion som gjorde Asylum och City) inte låg bakom denna titel. Det är stundtals helt magiskt, men dalarna är för många i antalet samtidigt som berättelsen är ovanligt svag.

Krille: Bioshock Infinite

Bioshock Infinite har gjort begreppet ”ludonarrativ dissonans” omåttligt populärt. Googla det så förstår du varför.

Även om jag innerst inne visste att Bioshock Infinite skulle bli väldigt actionfokuserat blev jag ändå otroligt besviken när den fantastiska värld som byggs upp i början av spelet plötsligt raseras och förvandlas till en hjärndöd berg- och dalbana som enbart går ut på att skjuta allt och alla. Okej, riktigt så illa är det kanske inte och Infinite har sina bra sidor och vågar behandla ämnen som få utvecklare ens vill ta i med tång. Men då jag älskade det första Bioshock och såg potentialen i denna nya del blev jag riktigt besviken på resultatet och hade inte alls kul när jag spelade igenom det.

Simon: Alla spelen jag inte fick spela

2013. Sicket hundår.

Watch Dogs! South Park: The Stick of Truth! Rainbow 6: Patriots! 2013 har gått i väntans tecken, och det har inte blivit bättre av att många av spelen jag längtat efter allra mest skjutits upp gång på gång. Och då har jag inte ens nämnt Final Fantasy X/X-2 HD Remaster, nyversionen jag väntat på sen PS3:an släpptes – som jag inte fick spela i år heller. Den enda fördelen med de evigt sega lanseringsdatumen är att 2014 har potential att bli ett makalöst spelår.

Toby: Retro City Rampage

Det blev ilska i åtta bitar när Toby tvingades genomlida fler åttiotalsreferenser än vad som är sunt.

Det blev bara för mycket. Brian Provincianos hyllning till 80-talets spel i åtta bitar började som en NES-version av Grand Theft Auto, men växte sig sedan till ett tvättäkta fenomen. Alla trailrar verkade proppfulla med roliga referenser till gamla spel och filmer, men resultatet var en överväldigande kavalkad av lösryckta vinkningar som aldrig tog slut. De fem första minuterna innehåller närmare femtio 80-talsreferenser, och till slut störs jag av dem till den milda grad att jag inte orkar ge mig på ett nytt uppdrag eftersom jag vet att det bara kommer mer. Tyvärr är själva spelandet lika banalt som förväntat i en GTA-klon med 8-bitarsestetik, och resultatet blir en oredigerad sörja.

Det blev en blandad kompott besvikelser från redaktionen. Vissa har tröttnat på stortitlar som toppar många listor medan andra surar över dåliga beslut från utvecklarna – men vad har du blivit mest besviken på under året som gått?