Recension: Bus Bound [PS5]

Även om min kära kollega Martin brukar ta hand om bussrelaterade recensioner på bloggen har jag länge varit lite nyfiken på dessa lågmälda simulatorer. Därför är det ju bra tajming att Stillalive Studios slutligen har lanserat en uppföljare till det framgångsrika Bus Simulator 21 (8/10), samtidigt som jag inte hade några större projekt på gång.

Denna gång är det Saber Interactive som står för utgivningen av spelet, vilket oftast innebär ett kvalitetssignum inom dessa lite mer nischade simulatorer. Bordet är med andra ord dukat för att jag ska trilla ner i en avkopplande spelvärld, fylld av stora fordon och repetition.

Spelet börjar med en ganska praktisk inlärningsprocess, där jag både får bekanta mig med det fiktiva Emberville, grundläggande trafikvett och hur jag ska tackla de ibland lite trånga stadsgatorna. Utöver detta blir det även lite träning på hur jag lyckas stanna på rätt plats, för att förenkla för passagerarnas av- och påstigning. Det skapar ett bra fundament för vad som väntar mig i det nystartade bussbolaget som jag får vara en del av.

I början finns det bara ett fåtal linjer som jag kan köra i staden, eftersom större delen av kartan är låst. För att expandera detta utrymme behöver jag samla på mig beröm från nöjda passagerare, och det gör jag genom att följa trafikregler, köra lugnt men ändå hålla tidtabellen, och förstås genom att positionera bussen korrekt i hållplatsrutan vid varje stopp. Om du lyckas hålla denna standard genom hela turen ökar utdelningen av positiva omdömen, som leder till öppnande av nya hållplatser.

Detta ger dig då även möjlighet att knåpa ihop egna linjer, vilket är enkelt genomfört vid första anblick. När jag sedan behöver köra turen börjar jag inse att det inte alltid är smartast att ta kortaste vägen mellan hållplatser, för det leder ibland till trafikstrul eller svåra svängar precis innan hållplatsen som resulterar i att det är svårt att positionera bussen rätt. Olika områden har olika hastighetsbegränsningar dessutom, vilket också spelar in i hur bra allting flyter när du kör.

Det går även att aktivera modifieringar för svårighetsgraden, som att du inte kan se någon HUD-information eller att du får köra utan ruttmarkörer på vägen. Detta spelar in i utdelningen av de goda betyg du får efter varje rutt, vilket kan snabba upp expansionen av dina områden förutsatt att du lyckas köra på ett tillfredsställande vis med dessa begränsningar.

Till en början känner jag en stor tillfredställelse att tuffa runt i stan och se passagerarna gå av och på under mina turer, men ganska snart börjar jag inse att innehållet är ganska tunt. Det enda som finns att sträva efter är att expandera kartan och låsa upp en och annan ny buss, men det finns inga direkta nya spelmekaniker som tillkommer. Det finns förstås en viss omväxling att se nya delar av staden, men det blir aldrig riktigt djupare än så.

Det blir heller inte så stor variation när det gäller bussmodellerna, då det mest känns som en visuell skillnad vid förarplatsen. Jag provade mig fram till bussen jag upplevde hade minst dåliga siktlinjer, och höll fast vid denna under resten av min speltid.

Även om spelmekanikerna i sig är fullt funktionella och känns det ändå som att det finns något som saknas för att etablera en helhetskänsla. Kanske skulle spelet må bättre av att ha ett extra lager där du driver själva bussbolaget eller dylikt, men som det är i nuläget är det ett lite för kortvarigt nöje för att jag ska kunna rekommendera det fullt ut.