Recension: Steamworld Dig 2 [PS4]

Världen skälver, vindarna blåser, marken öppnar sig, robotar härskar över jordens yta och i grottorna sluter sig mörkret snabbt. Endast en nyfiken robot är vågar ge sig av in i jordens inre efter hemligheterna djupt där nere.

Vårt mål är hjälten från tidigare Steamworld-spel, Rusty. Efter undergångens försening i första spelet har han försvunnit nästan helt spårlöst, och vännen Dorothy lämnar sin butik i Tumbleton för att hitta Rusty och få stopp på de senaste skalven.

Trots det domedagsliknande anslaget är Steamworld Dig 2 ett väldigt mysigt spel. Lagom knasigt designat i en stil som påminner om både Oddworld och Ray-man. Musiken är en mysigt stämningsfull blip-blop med inslag från klassisk westernfilm. Frågan är om blinkningen till Nationalteaterns Kolla Kolla i huvudstaden El Machino bara finns i mitt huvud, eller om Göteborgsbaserade Image & Form medvetet hyllat det gamla proggbandet.

Gräva i neon.

Steamworld Dig 2 är ett otroligt charmigt spel, och karaktärsgalleriet skulle mycket väl kunna passa in i ett klassiskt äventyrsspel från LucasArts eller Sierra. Röstskådespel saknas, men det fiktiva språket i kombination med den habilt skrivna dialogen förmedlar ändå rätt känsla.

Utöver vissa bossfighter vars svårighetsgrad är en markant stegring gentemot övriga spelet är spelet lagom utmanande för min smak. Det kräver övervägande mer koordination och reflexer än ren klurighet, men ofta går det att vara smartare än fienderna. Designen på faunan i underjorden är lagom egen men blir aldrig för knäpp, varken speltekniskt eller grafiskt.

Mutanter i kloaker.

Nu har jag verkligen inte fokuserat på dammsugning av hemligheter, det sparar jag till nästa genomspelning, men de sidorum jag snubblat in i känns inte jätteknepiga. Genom generös utplacering av ny teknologi behöver jag aldrig gå tillbaka superlångt när jag vill ta mig an gamla hemligheter med nya verktyg.

Pneumatiska rör, som är designade för snabbförflyttning runt i grottorna, uppmuntrar utforskning genom sin utspridning. Samtidigt är de så pass nära till hands att jag aldrig känner mig frustrerad när jag stryker med, eller behöver hem till huvudbasen när jag behöver sälja mineraler och andra skatter.

Variationen i spelmekanikerna Steamworld Dig 2 bjuder är ett stort plus. Förutom grävandet får jag skjuta granater, hänga i änterhake och flyga med ryggsäcksjet. Just änterhaken försvinner en aning mitt i spelet, men jag “återupptäcker” nyttan av funktionen när framkomsten blir knepigare mot slutet.

Glödande uppgraderingar!

Uppgraderingssystemet ger mig lite huvudbry, i alla fall tidigt i spelet, där jag måste tänka efter vad jag vill uppgradera. Men uppgraderingarna kan också alltid flyttas runt, vilket både gör valen mindre ängsliga och uppmuntrar till experimentering. Dessa förbättringar görs medelst guldfärgade kugghjul som hittas lite här och var i grottsystemen, men kugghjulen kan även inhandlas till ett stegrande pris hemma i El Machino. På ett sätt skapar det mer frihet för spelaren, men samtidigt trubbas glädjen något när jag hittar ett kugghjul i det vilda.

Spelets livslängd är betydligt längre än de dryga åtta timmar det tar att klara sig igenom handlingen. Det finns massvis av hemliga skatter och gömda rum att utforska när väl eftertexterna rullat, och i flera fall kan inte spelets gåtor lösas utan rätt uppgraderingar.

Steamworld Dig 2 är välbalanserat, både vad gäller spellängd, svårighetsgrad och underhållning. Jag har aldrig tråkigt och är hela tiden lockad till vidare utforskning. Det öppnar rätt dörrar i rätt tid för att jag inte ska känna mig överväldigad av valen eller styrd av dess begränsningar. Ett av årens bästa spel hittills.

Ett svar
  1. Pär Wirdfors

Kommentera