Recension: Sniper Elite 4 [PS4]

När Sniper Elite-serien hade sin premiär 2005 var det ingen ovanlighet med skjutare som utspelade sig under andra världskriget. Spelet stack dock ut från mängden genom att skildra ett mer taktiskt tillvägagångssätt, och trots att spelet var ganska opolerat fanns det en riktigt välgjord kärna där.

I och med lanseringen av Sniper Elite III började produktionsvärdena komma ikapp utvecklarnas vision, och den kantiga styrningen var inte längre en av de största fienderna som spelaren ställdes inför. Med Sniper Elite 4 har Rebellion höjt ribban ytterligare några snäpp för sig själva med större, mer komplexa uppdrag och scenarier än någonsin tidigare i serien.

Karl Fairburne är tillbaka efter att ha prickskjutit hundratals nazister under afrikanska kampanjen i Sniper Elite III, och nu sätter han siktet på invasionen av det fascistledda Italien under 1943. Bakom fiendernas linjer ser han till att motståndet får ett och annat att tänka på inför de allierades offensiv, men huvudmålet är att eliminera hotet från ett nytt supervapen som nazisterna håller på att fila på.

Berättelsen blir dock aldrig riktigt central, trots några försök här och var att framkalla känslor från spelaren. Det blir snarare ett svepskäl för att låta dig smyga runt i de varierade spelmiljöerna och avverka det fascistiska hotet, ett huvudskott åt gången. Jag vill dock inte att du ska tro att det är något negativt i sammanhanget, då just den punkten är spelets – och seriens – absolut största styrkor. Få andra spel har lyckats fånga den härliga kombinationen av att studera din omgivning för att sedan så diskret som möjligt eliminera de markerade målen med dödlig precision.

Karl hade ambitionen att bli hjärtkirurg efter kriget. Han övade på väldigt många människor åtminstone.

Som jag nämnde tidigare, har utvecklarna siktat på att göra en mer omfattande upplevelse med Sniper Elite 4. Detta åstadkommer de delvis genom att erbjuda rejäla sandlådenivåer där du kan vandra runt relativt fritt, och det skapar betydligt större möjligheter att ta dig an dina uppdrag på lite olika vis. Miljöerna är både detaljerade och vackra, och det finns nästan sanslöst mycket sidomaterial att sysselsätta sig med om du räknar in alla hemliga dokument och brev som går att finna under varje uppdrag.

Utvecklarna snubblar dock till lite på den egna ambitionen emellanåt. En av nyheterna i detta spel är att du kan klättra på bland annat stuprännor för att nå högre platser som ger dig bättre läge för analys av området. Det märks dock snart att det enbart är noggrant utvalda element i miljöerna som är klättringsbara och jag stöter på många tillfällen där jag tror att jag har funnit den perfekta lösningen, för att sedan upptäcka att jag inte har tänkt som utvecklarna gjorde. Det är en liten men ganska tråkig detalj som gör att inlevelsen i den öppna spelvärlden haltar en aning.

Soldaterna på marken inser inte ännu att det snart är dags att käka hett bly.

Seriens populära röntgenkamera som visar var dina skott träffar är förstås tillbaka, och mer avancerad än någonsin. Den används nu även vid vissa närstridstillfällen och när fiender blir träffade av splitter från diverse explosioner, och det är precis lika groteskt och samtidigt belönande som det har varit tidigare. Det är något visst med att få se resultatet från ditt noga avvägda långskott på nära håll.

En märklig detalj som jag upplevde en hel del gånger är att vissa soldater verkar vara utrustade med bröstkorgar av decimetertjockt pansar. Det känns ibland som att spelet singlar en slant för att se om ditt skott är dödande eller ej, för jag har inte lyckats finna en riktig anledning till varför vissa kan absorbera en kula i bröstet och bara snubbla till en aning. Detta är en smått frustrerande egenhet och ledde till havererade planer vid flera tillfällen.

Spelet är dessutom ganska kraschbenäget. Vid ett flertal tillfällen blir jag utkastad till huvudmenyn för PlayStation 4, när jag försöker ladda en sparfil. Jag har kommit fram till att det är korrupta filer som ställer till det och lyckligtvis finns det flera sparfiler som roterar, annars hade jag troligtvis fortfarande försökt ta mig igenom kampanjen.

Sniper Elite 4 är ett spel som jämfört med tidigare iterationer i serien har kommit väldigt långt. Det finns dock fortfarande skavanker och egenheter som behöver poleras, och inte minst buggar som behöver åtgärdas. Men grundkonceptet i spelet är så otroligt givande när allting klaffar, och det är fortfarande ganska ensamt om att erbjuda den upplevelse som vi får. Denna fjärde del tar betydelsefulla framåtkliv för serien och framtiden ser ljus ut för Rebellion om de fortsätter i denna takt.

Kommentera