Recension: Rez Infinite [PSVR]

Trots att vi i hushållet har en Sega Dreamcast som vi högaktningsfullt vårdar och spelar på emellanåt, finns det en titel som vi aldrig har spelat på konsolen; Rez. Originalspelet släpptes redan 2001 i Japan, och producenten Tetsuya Mizuguchi som tidigare fört fram klassikern Sega Rally Championship, fortsatte även efter Rez att frambringa storverk, där Lumines kanske lyser allra starkast.

Rez Infinite är, liksom originalet, en rälsskjutare där jag som spelare endast siktar och skjuter. På pappret låter det säkert aningen trist, men efter ett antal sessioner med PlayStation VR på huvudet, kan jag erkänna att jag verkligen trivs i denna techno-dunkande version av 2000-talet.

Grafiken är mindre än minimalistiskt i sitt utförande, den liknar internet så som det återspeglades i filmen The Lawnmower Man, eller VR som jag upplevde det i London 1994. Allt återspeglas i trådmodeller och rudimentär polygondesign, men även om det låter gammalt och fult, fungerar det faktiskt förvånansvärt bra än idag. Hemligheten bakom framgången handlar såklart om hög uppdateringsfrekvens, skön technomusik och allmän överbelastning av sinnena.

Enda nackdelen med VR-läget är att det inte går att röra huvudet i takt med musiken...

Enda nackdelen med VR-läget är att det inte går att röra huvudet i takt med musiken…

I Rez Infinite styr jag inte min karaktär över huvud taget, men däremot kan jag sikta med hjälp av huvudrörelser och skjuta med hjälp av X-knappen på min handkontroll. Till en början är det barnsligt enkelt men mot slutet av de senare nivåerna är det minst sagt en frenetisk aktivitet framför ögonen.

Jag finner omedelbart att återkopplingen är extremt responsiv, oavsett hur snabbt jag knycker med huvudet eller slänger mig runt för att hitta fiender bakom mig, följer rörelserna i spelet med felfritt. Jag kan hålla in X-knappen för att låsa flera mål i taget, och väldigt snabbt blir det en reflexmässig vana för mig att hålla in knappen och svepa med huvudet runt spelytan för att låsa så många mål som möjligt, bara på någon sekund.

Spelet har en handfull nivåer som alla är uppstyckade i kortare sessioner. Min protagonist ska bryta sig in i olika system för att komma vidare i världarna och detta görs genom att bekämpa en stor fiende i slutet av alla delnivåer. I dessa bosstrider visar spelet upp riktigt geniala drag i designen av antagonister; de är som hämtade ur en sjuk, drogdimmig version av ett gammalt bokomslag av William Gibsons Neuromancer.

Nej, jag heter inte MAX!

Nej, jag heter inte MAX!

Det enda som känns aningen gammalt är musiken, även om den är av toppklass. Jag känner mycket väl igen de klassiska ljuden från Roland TR-909, trummaskinen som användes flitigt under techno- och rave-eran under 90-talet. De melodiska ljudmattorna känns också väl igen från den tiden och jag minns varmt musikscenen för tjugo år sedan. Dansmusik må ha utvecklats enormt mycket sedan dess, och jag tycker att denna återblick både visar på svagheten i musiken på den tiden, samtidigt som jag blir nostalgisk.

Rez Infinite är en av de VR-titlar som inte ger mig någon slags känsla av åksjuka över huvud taget. Även efter långa pass i den surrealistiska, rave-influerade versionen av internet, känner jag mig glad och pigg. Rez har återuppstått på ett ärofullt sätt, och frågan är om inte PlayStation VR är den optimala plattformen att uppleva surrealistisk, trådmodellerad framtid.

Spelet går även att spela på PlayStation 4 utan ett VR-headset, men den funktionen har jag inte provat än. Frågan är om jag någonsin kommer att nöja mig med en vanlig, platt upplevelse efter detta.

Kommentera