Recension: Resident Evil 2 [PS4]

Den andra delen i Capcoms skräckserie lanserades 1998 till bland annat PlayStation, och Resident Evil 2 fick mig intresserad av överlevnadsskräck som inkluderar zombier. Nu, 21 år senare, återvänder spelstudion till det klassiska skräckspelet i en nyversion med ett annorlunda upplägg och nya inslag.

När jag startar min första genomspelning, står mina val mellan de spelbara karaktärerna Leon och Claire. Efter att jag har valt fröken Redfield, börjar mitt återbesök i Raccoon City, en stad jag inte satt foten i på nästan två decennier.

De fasta kameravinklarna har ersatts med samma läge som i Resident Evil 4 (6/10), där kameran sitter snett bakom hjälten. Denna förbättring ger spelet ett betydligt bättre tempo tillsammans med en utmärkt kontroll.

”Every breath you take, every move you make!”

Grafiken är mästerlig på flera plan; miljöerna ser skräckinjagande ut med förrädiskt mörker och karaktärerna är verklighetstrogna. Atmosfären väcker ett kusligt obehag inom mig och det kryper under skinnet när jag vandrar i de sönderslitna korridorerna i polisstationen. Jag imponeras av små detaljer; från att min styrbara karaktär reagerar mot regn, till att zombiekroppar ligger kvar på samma plats efter att jag oskadliggjort dem tidigare.

Trots att vissa platser från originalversionen är bekanta, känns denna nyutgåva välbehövligt fräsch och överraskande. Jag måste leta efter viktiga objekt för att kunna lösa polisstationens kluriga pussel, och samtidigt hålla utkik efter blodtörstiga zombier eller farligare varelser. När jag inte behöver använda en viss nyckel längre, markeras den med en röd bock och därmed kan nyckeln kastas bort för att frigöra mer plats åt till exempel nödvändig ammunition.

Jag tror inte att städfirman vill städa upp denna röra.

Dialogerna under filmsekvenserna är väl utförda av begåvade röstskådespelare, och det är förträffligt att birollerna fått större utrymme jämfört med originalversionen.

Det är inte enbart zombier, lickers eller andra ofog som gör Resident Evil 2 skräckinjagande, men också mina begränsningar. I stundens hetta måste jag fatta snabba beslut för att kunna överleva. Ammunition och läkande örter är bristvaror, därför bör jag vara varsam om dessa men det är ett dilemma om en hord av zombier står mitt i en trång korridor.

Spelets mest stressfulla inslag är när jag blir jagad av en figur vid namn Tyrant, denne iklädd hatt och trenchcoat. Jag kan inte döda honom och måste fly så fort han dyker upp, men han följer efter mig överallt med raska steg. Mitt hjärta slår extra fort när jag hör hans tunga fotsteg i närheten, särskilt när jag har hörlurar. Ibland kan Tyrant bli frusterande att möta i längden, särskilt när jag lyckats undkomma honom från en tidigare incident och då våra vägar plötsligt korsas igen.

Spanaren: En thriller.

Capcom har vågat ta steget genom att omstrukturera ett redan fantastiskt skräckspel på nytt, men ändå respektfullt bibehålla viktiga segment och framförallt göra Resident Evil 2 till en spännande upplevelse redan från första minuten. Det är en intensiv och solid rysare med gott om hemligheter att upptäcka, både för de som har spelat originalet men också för nya spelare. De olika svårighetsgraderna och valbara karaktärernas scenarion ger spelaren mängder av anledningar att spela vidare.

Raccoon City år 2019 är mörkare, smutsigare och mer skräckinjagande än någonsin tidigare. Jag tänker erkänna att nytolkningen av ett mina favoritspel överträffar ursprungsversionen, och hedersamt utser jag Leons och Claires uppfräschade äventyr till ett sanslöst mästerverk. Så här ska en återutgivning se ut!

Ett svar
  1. Kristoffer Nyrén Krille

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.