Recension: Pac-Man Championship Edition 2 [PS4]

Återigen är det dags att låta ett välbekant gult klot frossa i sig utspridda lyckopiller i hemsökta labyrinter. Ja, den legendariska Pac-Man smaskar vidare i ett nytt spel; Pac-Man Championship Edition 2.

Redan i dess föregångare, Pac-Man Championship Edition DX+, gick Namco tillbaks till det gamla konceptet och passade på att göra allt större, snabbare och galnare. Jag trodde att spelstudion hade pressat ur allt från vårt kära matvrak, och blev därför rejält överraskad när en uppföljare utannonserades.

Det finns två olika spellägen i den här fartfyllda varianten av spelklassikern från 1980. Jag provar att sätta poängrekord i Score Attack och det passar väldigt bra för rekordjagande arkadveteraner från det gamla, hederliga 1980-talet. Vill jag istället äta frukt jättesnabbt på kort tid, kastar jag mig in i Adventure Mode med bossbanor inkluderade.

Kärnan från detta snart 40 år gamla koncept är fortfarande intakt, och det finns heller inte någon anledning att ändra på något som fungerar så pass bra. Ett par nya spelelement har dock lagts till i denna moderna uppföljare och de är väl värda att nämnas. I vissa banor har portaler lagts till och de hjälper mig att hoppa från en punkt till en annan när jag behöver skaka av mig de efterhängsna spökena.

Neonljus, färgglada figurer

Neonljus, färgglada figurer och massor av siffror. Det är bara Elvis Presley som fattas!

På tal om de förföljande gastarna, tar de inte kål på Pac-Man när de rör vid honom i det här spelet – åtminstone inte på en gång. De är dock fortfarande farliga och ganska lättretade; om jag petar på dem för många gånger blir de argare än en getingsvärm och då gäller det att lägga benen på ryggen. Det är en vågad ändring och jag välkomnar detta med öppna armar.

Om jag råkar väcka sovande spöken i Championship Edition 2, bildar de samma spöktåg som i föregångaren, men med en stor skillnad. Har Pac-Man ätit ett superpiller och vill äta upp spöktågen, får jag endast de riktigt höga poängen om jag lyckas mumsa i mig ledaren också, något som ofta blir en hektisk jakt. Jag dras verkligen in i poängjakten och vill försöka om och om igen att nå högre poäng.

Den klassiska stilen har piffats upp ordentligt; jag formligen älskar den läckra neonljussättningen som får mig att tänka på Las Vegas. Bland inställningarna finns val av bakgrunder och olika versioner av huvudkaraktärerna där jag kan välja och vraka efter min egen smak. Personligen föredrar jag att stänga av de distraherande bakgrundseffekterna för att kunna fokusera mer på själva spelet, jag upplever att det blir lite för rörigt annars. De välbekanta ljudeffekterna passar perfekt i spelet, tillsammans med den medryckande musiken.

Hur

Hur tusan lyckas Pac-Man sluka i sig femtio spöken på en gång och fortfarande vara utsvulten?

I Adventure Mode har varje värld har tio nivåer och avslutas med ett väntande jättespöke i slutet. Jag belönas med en stjärna när jag klarar en bana, och efter ett antal stjärnor låses bossnivån upp. Den liknar de andra banorna med skillnaden att det gigantiska spöket kan få de normala fienderna att bli väldigt arga innan jag fått i mig frukten, något som höjer pulsen ytterligare.

Med facit i hand tycker jag att studion lyckats skapa en fenomenalt rolig del i en av tidernas största arkadklassiker. Jag älskar att försöka slå mitt poängrekord på de enormt stora nivåerna, samtidigt som jag försöker undvika kollision med de växande spöklinjerna. Mitt i den fartfyllda jakten är gränsen mellan skrattfest och utbristande svordomar tunn, men det är just det som är tjusningen med Pac-Man Championship Edition 2.

Ett svar
  1. Kristoffer Nyrén Krille

Kommentera