Recension: Mutant Year Zero: Road to Eden [PS4]

Mina första stapplande steg i den enorma världen av papper-och-pennarollspel gjordes i det svenska rollspelet Mutant i mitten på 80-talet. Sedan dess har spelet sett mängder av nyversioner och internationaliseringar. Nu är det äntligen dags att med Mutant Year Zero: Road to Eden prova ett nytt medium i form av ett taktiskt rollspel med turordningsbaserade strider. Och flörten med det postapokalyptiska Sverige och de klassiska rollspelsrötterna, där en av huvudpersonerna givetvis är en muterad anka, lyser igenom klart.

Spelet följer den ovan nämnda muterade ankan Dux och det muterade vildsvinet Bormin som är ett slags kombinerade jägare och vakter som samlar resurser och står för de militära musklerna för samhället The Ark, där överlevande mutanter och människor samsas. En av de få personer i arken som kan underhålla teknik från den gamla världen har försvunnit under en expedition, och de blir våra hjältars uppdrag att hitta honom.

Även efter apokalypsen klottras det på tågvagnar…

Grundmekaniken i spelet blir att utforska områden som dyker upp på en världskarta där varje område innehåller skrot, vapendelar och fiender som måste besegras. Fienderna syns på kartan och oftast får du möjlighet att smyga runt och positionera dig och sätta upp ett överfall där du får en frirunda. Lyckas du dessutom isolera en patrull och döda den utan att någon annan fiende upptäcker dig har du en stor fördel i den danande större bataljen.

Striderna påminner mycket om de i XCOM: Enemy Unknown och dess uppföljare där positionering, i vilken ordning du utför dina handlingar och att förutspå motståndarnas intentioner spelar en viktig roll. Precis som i andra genrespel kan du utnyttja omgivningen för att få helt eller halvt skydd och dessutom utnyttja hög höjd både för att få bättre sikt och för att få bättre skydd.

De klassiska rollspelselementen består i att uppgradera figurernas egenskaper och mutationer för att låsa upp passiva bonusar eller specialförmågor. Tyvärr finns det ett överlapp mellan karaktärerna och istället för att ge dem helt unika egenskaper blir de nya mutanterna som rekryteras mer hybrider av arketyper du redan sett. Dessutom går det ganska fort att identifiera russinen i kakan och låsa upp precis de förmågor du vill ha. Dessa guldkorn är dessutom såpass vitala för överlevnad att det redan svåra spelet skulle bli ännu knivigare utan förmågor som Hog Rush eller Puppeteer.

Ganska snabbt blir det aningen enformigt, då variationen hos fienderna och i utrustning samt förmågor är förvånansvärt liten vilket gör att jag hittar ett system som jag bara repeterar för att komma vidare. Avviker jag från mitt framgångsrecept åker jag allt som oftast på en förlust och halkar tillbaka i banorna som fungerar.

Mutationsträdet och Bormin i superfin skärmmössa.

Miljöerna sticker ut positivt och är otroligt charmiga med sina varianter på kända svenska varumärken och igenvuxna småstadsmiljöer. Inne i arken finns några grundfunktioner som en butik, möjlighet till vapenuppgradering och en pub som spelar dansbandsmusik på svenska.

Spelet både ser och låter bra utan att briljera, men optimeringen av PlayStation-versionen verkar ha uteblivit då min PlayStation 4 Pro låter som om den är redo för takeoff. Det som får mig att undra är att visuella mästerverk hitintills aldrig fått fläkten att vina på det här sättet.

Jag älskar en stark berättelse och med en 35 år gammal rollspelsvärld med källmaterial hade jag stora förhoppningar på berättelsen. Tyvärr åker den i baksätet till förmån för vad som närmast kan liknas med ett strategispel snarare än ett roll- eller äventyrsspel. Jag vill självklart veta vad som hänt och hur områdena hänger ihop, men berättelsen lyfter aldrig riktigt och den känns mer som ett nödvändigt ont än en gedigen och viktig del av spelupplevelsen.

Sammantaget bjuder Mutant Year Zero: Road to Eden på en mysig upplevelse med stor igenkänningsfaktor som aldrig riktigt blommar ut i det där lilla extra. Är du svältfödd på taktiska strider á la Fallout Tactics och Hard West så prickar du inte fel, men jag hade aningen högre förväntningar.

2 kommentarer
  1. Alestes Alestes
  2. Fredrik Johansson Fredrik Johansson

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.