Recension: Doom [PS4]

1993 är ett årtal som onekligen förändrade spelbranschen på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig vid tillfället. Det var året då Doom såg dagens ljus för första gången, och även om det inte var den första förstapersonsskjutaren som släpptes på marknaden så var det helt rätt spel vid helt rätt tidpunkt.

id Software hade lyckats med konststycket att förfina konceptet som de populariserade året innan med Wolfenstein 3D, och Doom kändes nästan som ett generationshopp i både speldesign och stämning. Genast spred sig spelet som en löpeld tack vare det gamla goda shareware-konceptet, och alla utvecklares kamp om att överträffa spelet skapade vad som skulle bli en av de största genrerna i spelindustrin – förstapersonsskjutaren.

Sedan dess har Doom portats till i princip alla plattformar du kan tänka dig, och det är ju därför inte så överraskande att även PlayStation 4 skulle få en smak av den gamla actionrökaren till slut. Den gamla idTech 1-motorn har dock fått lämna plats för Unity denna gång, men trots detta är det i stort sett samma gamla stenhårda och oförlåtande spel som jag spelade oavbrutet som tonåring.

Detta är ett bevis på att utvecklarna vet vad spelaren vill ha.

Även om det är lite av en vanesak att ta sig an spelet med en handkontroll istället, dröjer det inte länge innan jag springer genom korridorerna i 200 km/h med hagelgeväret i högsta hugg. Jag märker genast att trots att jag inte har spelat Doom på säkert 15 år så sitter första nivån i första episoden fortfarande i ryggraden, och jag skulle nog kunna springa igenom den med förbundna ögon. Det är nästan chockerande hur välbehållen spelkänslan är från denna klassiker, och det visar verkligen vilket mästerverk som id Software lyckades skapa för så många år sedan.

Nivådesignen håller fortfarande hög klass också, även om det finns en del undantag där det är lite för enkelt att springa vilse. Kanske kan det vara för att jag har vant mig vid dagens standard där jag har en pil att följa, men detta är också lite av tjusningen med Doom. Det finns ingenting som håller spelaren i handen, och om du slarvar i en strid, kan du vara körd även om du skulle överleva. Hälsoresurserna är begränsade och spelet designades långt innan du kunde återfå hälsa genom att springa och gömma dig en stund.

Tjurfäktningen har börjat spåra ur rejält.

Det som gjorde Doom så komplett som upplevelse var hur utvecklarna lyckades balansera ett blixtsnabbt spel med sekvenser som i princip är ett skräckspel. Från ingenstans kan en dörr öppnas och spy ut eldbollskastande imps och morrande demoner som alla vill tugga på din kropp, och det blir en utmaning att kunna navigera din omgivning samtidigt som du har koll på fienderna. Denna känsla är nästan precis lika påtaglig idag som den var första gången jag spelade det.

När året började visste jag redan att jag såg fram emot att spela Doom i år, men då trodde jag att det skulle vara höstens höjdpunkt Doom Eternal. Nu när originalspelet är här på PlayStation 4 är det utan tvekan en av årets bästa överraskningar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.