Recension: Dead Rising Triple Pack [PS4]

När det första Dead Rising-spelet släpptes under 2006 var det en imponerande teknikuppvisning med hur många fiender som kunde renderas i en relativt öppen yta. Som spelare sattes du i en sandlåda där du i princip fick improvisera dig fram till lösningar i ett zombieinvaderat köpcentrum, och kampen skedde både mot de vandrande odöda och den ständigt tickande klockan.

Tio år efter den första lanseringen i spelserien är det dags att blicka tillbaka mot dessa verk och se hur de har överlevt tidens tand och om de är värda att återvända till när de har putsats upp för PlayStation 4.

I det första spelet får vi bekanta oss med fotojournalisten Frank West, som får nys om stora händelser i det lilla samhället Willamette. Armén har omringat staden och ingen kommer varken in eller ut, vilket förstås gör att han beger sig in i hetluften för att ta reda på om det finns material för en maffig artikel. Det visar sig att staden är full av zombier, och när Frank till slut hamnar i det stora köpcentret snubblar han snabbt över vad som ser ut som en stor konspiration. Det är upp till dig att disponera tiden mellan att rädda överlevande och luska fram vad som håller på att ske i Willamette.

Tiden är ett av de stora elementen du måste hushålla med i Dead Rising-serien, eftersom det alltid finns något som sker och tider att passa. När du får besked om överlevande, gömda i en butik, är det endast en tidsfråga innan de blir upptäckta och dödade av den ändlösa zombiehorden. Det är ständigt en prioriteringsfråga, och det är bara att acceptera från början att du kommer att missa åtskilliga sidouppdrag. Det här är inte en spelserie för de som envist vill utföra allt som finns att göra innan de går vidare; klockan väntar inte på dig.

Frank West, redo för zombier.

Frank West, redo för zombier.

Detta första spel må ha varit imponerande en gång i tiden men har i dagens perspektiv en del spelmekaniska skavanker. Kontrollschemat är bitvis horribelt bakvänt och föråldrat, vilket gör att det redan i grunden ganska oförlåtande upplägget blir ännu mer utmanande. Portningen är ganska grundläggande, där inte mycket krut har lagts på att förbättra själva utseendet, men det presterar däremot bra med hög bildfrekvens och relativt rappa laddningstider.

I Dead Rising 2 spelar du istället som motocross-stjärnan Chuck Greene, vars dotter har blivit infekterad av zombieviruset. För att ha råd med bromsmedicinen Zombrex behöver Chuck delta i den osmakliga tävlingen Terror is Reality, där målet är att inför publik döda så många zombier som möjligt. Efter tävlingen kommer dock zombiehorden lös i det stora nöjeskomplexet Fortune City, och kaos är ett faktum.

Även här ligger en konspiration i botten av alla händelser, och det står snabbt klart att någon vill sätta dit Chuck för katastrofen. Det betyder att han kommer att ha händerna fulla med att reda ut vem som ligger bakom händelserna, samtidigt som han måste jaga tag i ytterligare Zombrex-doser för att hålla dottern vid liv.

Chuck Greene, redo för zombier.

Chuck Greene, redo för zombier.

Förutom att denna uppföljare bjuder på en del moderniseringar i kontrollerna, får vi även den spelmekanik som på allvar satte serien på kartan för mig. Jag syftar förstås på vapentillverkningen, där jag kan kombinera diverse prylar för att skapa galna och underhållande supervapen. Vad sägs till exempel om kombinationen av en ficklampa och ädelstenar för att skapa ett lasersvärd? Eller varför inte sätta fyrverkerier i ett blyrör och använda den som raketkastare?

Det är så otroligt kul att experimentera och slakta zombievågor, att spelets grundläggande tidsmekanik känns lite som en börda. Jag sätts i denna underhållande sandlåda, men tillåts aldrig riktigt leka fritt, utan måste alltid se till att passa tiden till alla händelser. Precis som det ursprungliga spelet är det långt mellan sparpunkterna, och en ständig balansgång mellan spänning och frustration när jag når en svår boss.

Denna uppföljare har rent generellt åldrats mycket bättre än det första Dead Rising-spelet, och är fortfarande riktigt kul emellanåt. De ganska brutala laddningstiderna från den gamla PS3-versionen är betydligt nedkortade, vilket gör att jag inte längre drar mig från att vandra mellan områden.

När det kommer till Dead Rising 2: Off the Record, är det samlingens verkliga besvikelse. Det borde i teorin vara det bästa spelet av dessa nyversioner med tanke på att det bygger på den stabila grund som Dead Rising 2 erbjuder, och har istället den mer intressante protagonisten Frank West i huvudrollen. Det inkluderar även ett nytt och väldigt underhållande område i form av ett nöjesfält, där mängder av dråpliga sekvenser kan uppstå.

Frank gillar spänning. Speciellt när den finns i rullstolen.

Frank gillar spänning. Speciellt när den finns i rullstolen.

Problemet är dock att bildfrekvensen är totalt oförsvarligt dålig emellanåt. Jag upplevde flertalet sekvenser där allt flöt på i 60 bildrutor per sekund för att sedan under utdragna perioder göra djupdykningar till runt 20 FPS. Dessa enorma svängningar gör spelet bitvis ospelbart, i synnerhet när jag befinner dmig mitt i en grupp hungriga odöda.

Berättelsen i Off the Record är snarlik den i Dead Rising 2, med några justeringar för att få in Frank West i berättelsen istället för Chuck Greene. Det handlar dock inte om några omvälvande skillnader. Spelet lägger dock till ett mycket välkommet sandlåde-läge, vilket tar bort alla tidsbegränsningar och låter dig härja fritt i denna livsfarliga lekplats. Det är ett mycket välkommet tillägg, men som tyvärr hamnar i skymundan med på grund av de kraftiga prestandaproblemen.

I grund och botten är detta en mycket underhållande samling för zombieälskaren, i synnerhet om du inte är rädd för en utmaning. Första spelet känns lite kantigt och opolerat med tio år på nacken, men det bjuder fortfarande på en hel del underhållning. Om du inte känner dig redo att köpa hela samlingen rekommenderar jag starkt Dead Rising 2, åtminstone tills dess att (eller om) Capcom lagar Off the Record.

Kommentera