Recension: Castlevania Anniversary Collection [PS4]

Från att ha varit en av de riktigt stora jättarna inom japansk spelutveckling, har Konami de senare åren blivit mer eller mindre synonymt med nyutgåvor (utöver de årliga fotbollsspelen). Det är en lite sorglig trend med tanke på deras arv av riktigt solida titlar, men efter att företaget avyttrat stora delar av sina interna utvecklingsresurser (inklusive Metal Gear Solid-skaparen Hideo Kojima) är det kanske inte så förvånande.

Nyutgåvor av gamla verk tenderar att vara väsentligt enklare och billigare än att utveckla nya spel. Då Konami i år firar 50års-jubileum, får vi inte mindre än tre samlingar med forna höjdare. Castlevania Anniversary Collection är en av dessa.

"Crack that whip. Give the past the slip"
”Crack that whip. Give the past the slip”

Castlevania Anniversary Collection fokuserar på vampyrjägarklanen Belmonts äventyr och öden. Samlingen innehåller spel från sent 80-tal till tidigt 90-tal som i huvudsak släpptes på Nintendo-plattformar. I kronologisk ordning: Castlevania, Castlevania II: Simon’s Quest, Castlevania III: Dracula’s Curse (alla tre till Nintendos gråa, fina låda), Super Castlevania IV (Super Nintendo), Castlevania: The Adventure, Castlevania II: Belmonts Revenge (Gameboy), Castlevania Bloodlines (Sega Megadrive) samt Kid Dracula (Nintendo).

Tyvärr känns det lite sniket att inte inkludera Symphony of the Night och Rondo of Blood i samlingen för att komplettera samlingen lite, men då en samling med dessa två släpptes förra året under namnet Castlevania: Requiem (9/10) kan jag ursäkta den uppenbara missen.

Nej,
”When a problem comes along. You must whip it.”
(Eller undvika det, som i – undvik att spela det här miserabla Gameboy-spelet)

Grundprincipen i alla spelen är rätt enkel – använd din piska och några andra vapen för att ha ihjäl diverse mytologiska monster och kreatur. Detta, kombinerat med lite lagom knepiga eller obskyra utforskningsmoment, satte spelserien på kartan. Konceptet har dels influerat ett antal andra spel, och dels skapat teleskopordet ”metroidvania” som ofta används för att beskriva utforskningsbaserade spel där du med hjälp av lite klurande och nya vapen eller förmågor kan angripa problem på nya sätt eller låsa upp nya vägar vidare.

Vissa spel i samlingen har åldrats bättre än andra och ska jag vara helt ärlig så var Gameboy-spelen i synnerhet inte särskilt bra ens när de kom ut, men det är ändå ett skönt nostalgiskt ögonblick när de startar upp. Nostalgin varar dock i deras fall inte i särskilt många minuter. De andra Nintendo-spelen har åldrats med betydligt bättre värdighet, då både grafiken och musiken väcker minnen, och till viss del muskelminnen, från ungdomen.

Ur ett rent emuleringsperspektiv så flyter spelen på riktigt bra, vilket inte är så märkligt. Det är nämligen den japanska studion M2, vilka ligger bakom ett gäng bra Sega-portningar till Nintendo 3DS, PlayStation 3 och andra plattformar, som pusslat ihop samlingen. Modernare bekvämligheter som olika grafikfilter har lagts till och även ett rätt begränsat (men väl fungerande) spar-system som underlättar viss frustration. Ett par av spelen har lite knepiga kontroller ibland, som vi alla kanske minns.

Pon? Pon pon patapon?
Pon? Pon pon patapon?

Det finns inte så mycket att klaga på i Castlevania Anniversary Collection annat än avsaknaden av ett par klassiska spel i serien. Emuleringen är det inga större fel på och det är ett rent nöje att sätta tänderna i spel som med all rätt betecknas klassiker. Tyvärr finns det ett par rätt ruttna ägg i samlingen, men Castlevania 1-4 samt Bloodlines gör samlingen oumbärlig för alla vampyrjägare. Det hittills oöversatta och i våra trakter aldrig utgivna Kid Dracula är en charmig bonus. Gameboy-spelen kan vi helt enkelt låtsas som att de inte finns med i samlingen. Det blir bäst så.

4 kommentarer
  1. Quint Quint
    • Fredrik Johansson Fredrik Johansson
      • Quint Quint
  2. Kristoffer Nyrén Krille

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.