Vad spelade du i helgen? [Vecka 5 2014]
Nu vet jag inte hur vädret har sett ut i resten av Sverige, men här nere i Skåne började snön falla igen i helgen. Det kombinerat med en horribel kyla gjorde att många lät bli att gå ut. Vad är så bättre att göra än att krypa upp i en mjuk fåtölj, bädda ner sig under en filt och spela en massa spel? Inte särskilt mycket! Vi redogör lite för vad vi spelade i helgen. Vad har du spelat i helgen?
Fredrik förlorade många själar
Ornstein och Smough är ett par riktigt själaglada rackare.
Jag var på god väg att tappa modet. Jag vet inte hur många gånger jag har spöat Ornstein och Smough, antagligen det tuffaste bossparet i Dark Souls. I slutet av förra veckan var jag faktiskt nära att ge upp – jag brukar inte spöa dessa herrar i närstrid, men envisheten vann ut till sist. Med dessa två fiender avverkade var det största motståndet faktiskt besegrat. I ren glädje sprang jag senare och slog ihjäl en snäll varg, ett par demoniska kungar och byggde nya, fina vapen. Min jakt på 1000/1000 Gamerscore i 360-versionen börjar närma sig ett slut – men jag saknar fortfarande en del vapen och mirakel.
Krille har byggt med Lego mellan hundpassandet
Detta är bara några få av alla de Marvel-karaktärer som går att hitta i LEGO Marvel Super Heroes.
Efter att ha kommit ganska långt i LEGO Marvel Super Heroes kampanj under de korta stunder vår hundvalp Tifa legat och sovit kan jag utan tvekan konstatera att jag aldrig haft så roligt med ett LEGO-spel som med Marvel Super Heroes. Ärligt talat har jag aldrig riktigt fastnat för tidigare delar och i stort sett enbart spelat dem för att jag tycker att de har en väldigt charmig humor samt är en av få spelserier som erbjuder ett bra lokalt flerspelarläge. Oftast har jag tyvärr tröttnat efter ett par banor då jag stört mig för mycket på otydlig design, rörig kamera och ganska ointressant spelmekanik, och har därmed aldrig orkat ta mig igenom ett helt Lego-spel.
Men i Marvel-spelet har vi haft hur kul som helst och vi kommer utan tvekan att ta oss hela vägen till sluttexterna denna gång – kanske till och med sikta på en platinatrofé. Bortsett från att jag är Storm-förtjust i Marvel-karaktärerna tycker jag att humorn är bättre än någonsin med massvis med ordvitsar och Stan Lee-cameos, världen är roligare att utforska och de brister jag stört mig på i tidigare delar finns förvisso kvar, men är inte alls lika påtagliga och förstör inte längre upplevelsen på samma sätt. Med andra ord har även jag fastnat i Lego-träsket till sist.
Johan har slut på mörka själar
Efter att ha besegrat Dark Souls finns det bara en sak att göra…
Denna helg bjöd på snabbare framsteg i Dark Souls än vad jag hade förväntat mig. Så pass mycket att jag faktiskt blev klar med spelet, vilket känns lite som en bragd. Det är helt klart ett utmanande spel som sätter prov på ditt tålamod och dina taktiska förmågor, och det var en riktigt härlig känsla när Gwyn föll.
Det enda logiska steget efter detta var ju att starta upp Demon’s Souls för att se om jag kan nå samma framgångar där. Det finns helt klart stora likheter mellan spelen men det märks att Dark Souls är det mer polerade spelet, åtminstone än så länge. Den viktigaste likheten är dock triumfkänslan efter en lyckad bossfight. Där är From Software relativt ohotade.
Det är vad vi gjort i helgen – men vad har du spelat?
Om skribenten
Fredrik Johansson
Fredrik är inte en AI stående i en serverhall i Brunkeberg, men ser fram emot att vara konstant uppkopplad mot internet via ett wifi-implantat när tekniken släpps. Kärleken till rollspel började med Pool of Radiance till Commodore 64 och slutade aldrig riktigt. Hävdar bestämt att William Gibson borde utnämnas till profet.
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Såg till ge Dark Souls lite tid så att jag kunde klara av det, resten av helgen har ägnats åt Might & Magic X.
Det blev som väntat.
Lite Hearthstone,
lite Bravely Default (håller på att överväga om jag ska grinda upp alla jobs för alla gubbar eller inte),
lite Broken Age (act 1 var helt suverän och jag längtar efter act 2. Det var i lättaste laget, och Wil Wheaton som skogshuggaren var helt fenomenal och Jack Black som flummig hippie var också grym),
lite Batman Arkham Origins (gjorde klart alla Enigma challenges och har snart gjort allt man kan göra i Gotham minus Challenge Rooms och Multiplayer).
Spendared helgen tillsammans med Don’t Starve efter tips här på psbloggen. Mycket trevligt och djupare än vad jag först trodde. Vad gäller Demon´s Souls så tycker jag att det är snäppet vassare än Dark Souls, det är kanske inte lika polerat som sagt men det känns lite mer clean… hardcore. Jag skulle utan tvekan utnämna det till bästa konsolspelet någonsin, även efter att ha tragglat till mig två platinum (Europeiska och Nordamerikanska), äger även en kinesisk utgåva men inte platinumat det ännu.
Efter att nyligen ha plockat upp Demon’s Souls igen (ja, för att avsluta kapitlet på den amerikanska utgåvan och en platina där också) är jag böjd att hålla med till viss del – skillnaderna var faktiskt större än jag mindes. Striderna känns snabbare och aningen mer taktiska i Demon’s Souls. Trots att det till viss del är enklare att cheesa fiender. Och karaktärsrörligheten känns betydligt friare/smidigare.
Case in point: Jag sprang på Miralda i black phantom-form någonstans på tredje varvet genom spelet. Det var en strid som krävde min fulla koncentration och som varade rätt så länge. Ett misstag och jag var i princip ute ur leken, spelade inte särskilt stor roll hur mycket gräs jag tuggade. Konsekvenserna för slarvigt spelande är betydligt råare i föregångaren.
Så. Nu ska jag bara få tag på en sabla pure bladestone och ta mig igenom slutet så jag kommer fram till en smed så är demon’s souls-platina nummer två på plats. (Ja, jag slog ihjäl honom. Fråga inte varför. Jag tänkte lite fel/kortsiktigt där…)
Men, jag skulle nog vilja säga att båda två är lika bra spel – men ur helt olika hänseenden. Båda har sina för- och nackdelar gentemot varandra. Fascinerande spel, helt klart.