Recension: Yakuza 4 Remastered [PS4]

Det har blivit många resor och återresor till nöjesdistriktet Kamurocho för mig de senaste åren, och trots att det oftast är spänd och våldsam stämning där känns det alltid lika välkomnande. Området är lika mycket en karaktär som de spelbara protagonisterna är, och det finns alltid något oförutsägbart att snubbla över.

Återutgivningen av Yakuza 4 är slutligen här, och är förstås den huvudsakliga anledningen till min senaste resa till Kamurocho. I likhet med Yakuza 3 Remastered (8/10) är det en visuellt mer putsad version vi får ta del av men i grund och botten är upplevelsen oförändrad. Strukturen i spelet är dock markant förändrad jämfört med sin föregångare på flera vis.

En av de större förändringarna är att berättelsen, åtminstone till en början, inte alls är lika fäst vid Kiryu, utan det finns tre nya spelbara karaktärer vars öden sammanflätas ju längre berättelsen går. Bland annat får vi bekanta oss med Akiyama som driver en lånefirma i Kamurocho, men hans sätt att driva firman skapar både många kontakter och fiender. Han tar nämligen inte ut någon ränta eller avgift på sina lån, vilket driver alla konkurrerande yakuza-anslutna lånehajar till vansinne. Som motprestation behöver dock låntagaren utföra ett uppdrag för att bevisa att de förtjänar lånet.

Ehh… tack, men behåll du dem.

Berättelsen skildrar i början en bubblande osämja mellan klanerna, och efter en konflikt på en hostess-klubb urartar det hela till att en kapten från Ueno Seiwa-klanen blir mördad på Tojo-klanens område. I hopp om att stävja den eskalerande stämningen försöker Tojo-klanen erbjuda olika former av kompensationer och ursäkter, men till ingen nytta.

Samtidigt dyker det upp en mystisk kvinna på Akiyamas kontor som behöver ett gigantiskt lån utan att vilja gå in på detaljer om varför. Dessutom dyker det upp flera döda yakuza-medlemmar som ser ut att ha blivit mördade på samma vis. Så sakteliga börjar det visa sig att fler och fler av dessa händelser har en röd tråd som binder ihop dem. I sann Yakuza-anda vävs det ihop en otroligt tät historia som är utsökt berättad och har genuint härliga vändningar och överraskningar.

Ett av klagomålen jag hade i recensionen av Yakuza 3 Remastered var hur styltigt själva stridssystemet kändes nu så här många år senare, och i synnerhet i jämförelse med vart det ledde till slut. Detta är lyckligtvis betydligt bättre i Yakuza 4, och det känns nästan omedelbart att det finns ett bättre flöde i striderna och det är lättare att sätta ihop vettiga attackkombinationer. Det skapas även ganska stor omväxling genom spelets gång eftersom de fyra spelbara karaktärerna alla har sina egna stilar och specialattacker.

Av rättighetsskäl fick han inte vråla “hadouken”, men poängen gick fram ändå.

En av mina favoritsaker med Yakuza 4 är hur mycket spelet anknyter till historia som verkligen har format både händelser och karaktärer i tidigare spel. Bland annat får vi bekanta oss med Saejima som avtjänar ett långt fängelsestraff för händelser som vi bitvis fick bevittna i det under bara Yakuza 0 (8/10). Dessa händelser som delvis resulterade i varför en av seriefavoriterna Majima endast har ett öga. Därför är Yakuza 4 extra underhållande om du verkligen har grottat ner dig i detaljer och karaktärer från tidigare delar.

Med denna nyversion är det härligt att återvända till Kamurocho igen, även om det inte är någon revolutionerande uppgradering jämfört med originalspelet. Dessa spel förtjänar att nå en bredare massa, vilket är vad som sker nu när serien är inne i en medgångsvåg. Få andra serier lyckas vandra samma balansgång mellan blodigt allvar och rena absurditeter som oftast erbjuds i sidoaktiviteterna. Yakuza 4 är kanske inte den bästa delen i serien, men den ligger definitivt högt upp på listan.

2 kommentarer
  1. Alestes Alestes
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.