Recension: Warhammer 40,000: Speed Freeks [PS5]

Warhammer 40,000: Speed Freeks är bara en av många digitala tolkningar av Games Workshops mindre figurspel, men dess förlaga har en speciell plats i många fans hjärtan. Det fysiska spelet Speed Freeks släpptes visserligen så sent som 2018, men dess rötter går hela vägen tillbaka till 90-talets Gorka Morka. I samtliga fall är det orker och deras galna påhitt som står i centrum, och här i form av högoktanig racing.

Det är lite knepigt att förklara orkernas speciella roll inom figurspelsvärlden, men faktum är att det genom åren har byggts upp en hel kultur kring de gröna krigarna. Detta är något som utvecklarna bakom Speed Freeks givetvis har tagit vara på, och som ger den här upplevelsen en ganska humoristisk inramning. Fenomenet inkluderar en unik terminologi, högljutt representerad av uttryck som ”Dakka!” (eldgivning), ”Waaagh!”  (en sorts stridsvrål) eller ”Wazza!” (snabbt). Dessa, och många fler uttryck kommer du att få höra var och varannan sekund i stridens hetta, och det är oundvikligt att man som spelare dras med av entusiasmen.

Spelet är uppdelat i ett relativt litet antal lägen där det självklara målet är att förstöra så mycket som möjligt, och då framförallt motståndare. Flerspelarläget är det självklara huvudvalet, och här samlas jag med likasinnade för att tillsammans uppnå olika mål beroende på typen av tävling. I en form av strid ska varje lag exempelvis skydda sin ”Stompa”, ett gigantiskt promenerande stridsfordon, medan den traskar mot en mållinje. Här och var finns det bomber som spelare kan plocka upp och sinka motståndarnas Stompa med (genom att köra huvudstupa in i den). Det är ett hektiskt och underhållande läge där båda lagen jagar varandras bomb-bärare och samtidigt försöker skydda sina egna.

Ett annat läge är ett mer traditionellt racingläge där så många som möjligt ur lagen ska köra genom ett antal checkpoints så fort som de kan för att på så vis få poäng. Medan föraren kör kan hen ha ihjäl motståndare för att försämra motståndarlagets resultat, och därmed öka det egna lagets vinstchans. Precis som föregående läge kretsar det hela kring enkla förhållningsregler och desto mer kaos, ett koncept som funkar ganska bra i sammanhanget. De galna fordonen, höga hastigheterna och explosionerna underhåller, men jag hade gärna sett några fler spellägen för större variation.

En av spelets största behållningar är det hyggliga antalet fordon som finns att välja på. Snabba sportbilar med gigantiska vapen monterade på taket må vara fräsigt, men det finns annat godis i påsen också. Exempelvis föredrar jag personligen tankvagnarna med sina något långsammare takt och tillfredsställande kanoner. Kör jag en ”Looted Wagon” kan jag till och med skjuta iväg en missil med en grot (goblin) på i riktig Dr. Strangelove-anda. Det finns dessutom lite mer udda fordon, så som en trehjulig motorcykel, en helikopter och vad som skulle kunna beskrivas som en jetplansmotor på hjul.

Utöver sin häftiga visuella design är fordonen både roliga att köra och föra krig med. Även de långsammare fordonen är hyfsat manövrerbara, och hastigheterna tillfredsställande när vi far fram längs sönderbombade slätter och slagfält. Samtliga fordon har unika vapen och egenskaper vilka kräver en del tid att bemästra, men när de väl sitter gör de maximal nytta. En del är fullt fokuserade på att dela ut skada medan andra är balanserade för att exempelvis läka sig själva eller sina medspelare, sabotera för motståndare eller göra snabba tillslag och flyktförsök. Oavsett vilket fordon man väljer skulle jag säga att det finns ett högt underhållningsvärde i att lära sig dem.

Spelets nivåer är stora, vida och översållade med ramper, ruiner och klipputsprång. Utseendemässigt är de snygga och varierande, men rent strategiskt ganska enkla. De funkar utmärkt för ”katt-och-råtta-lek” två fordon emellan, men är kanske inte riktigt optimala för större avancerade lag-manövrar.

Mellan matcherna kan jag använda erfarenheten och resurserna jag får för att låsa upp nya saker, och här känner jag att det är alldeles för snålt med innehåll. Visserligen behöver man uppfylla vissa delmål för att låsa upp några av fordonen, men resten är inte särskilt spännande. Visuella inslag som olika förare, pryttlar och färgsättningar kanske intresserar vissa, men jag hade hellre sett tyngre doningar så som fler vapenvarianter, egenskaper, nivåer och så vidare. Bristen på innehåll och variation är lite av en röd tråd genom spelet, men det fråntar inte titeln dess stora underhållningsvärde.

Det hela är ett skojigt, bilburet kaos, olikt det mesta inom sin genre och helt klart värt din uppmärksamhet. Slutligen vill jag även passa på att tillägna denna recension till GW-legendaren John Blanche som gick bort häromdagen. En man vars illustrationer och design gjorde de här spelen till vad de är idag.