Recension: Ultratron [PS4]

In i arkadhallen med fickorna så nedtyngda av mynt att det känns som sömmarna kan ge med sig närsomhelst. För där vid kortväggen ostrategiskt inpressat mellan de flera år gamla trötta Asteroids och Galaxian står det nya och tuffare Ultratron.

Rusar fram mot det tillfälligt lediga kabinettet som ser ut som passande nog liknar något ur den där filmen Tron som gick på biograferna för halvdecenniet sedan. Lackerat i läcker neon och med stilrent enkla pixelfigurer i mer av detsamma. Musiken som pumpar ut är också väldigt enkel, futuristiskt elektronisk och tung, likt något jag föreställer mig ur en framtida Tron 2.

Nån gång ska vara den första.

”Ner från bordet kattdroid!”

Layouten ser lite lustig ut, här sitter det fyra spakar i centrum. Två var, för det går visst att spela så med. Det finns även ett par knappar var, den vänstra för att släppa bomber med och den högra för turbo. Skjuter gör man istället genom att dra högerspaken åt önskat skotthåll medan den vänstra flyttar den lilla roboten som står för skjutandet.

Det var alla instruktioner jag fick från skärmen. Jag slänger i första myntet och hamnar raskt på ett futuristisk och lite dystert fabriksgolv, men det lyses snart upp av ännu mer neon än Lena Ph dansat sig igenom. Först är robotarna på det här discot lite av panelhöns som mest står och trycker i hörnen men lite laser livar snart upp dem.

Den nu lagom livade stämningen drar dessvärre snart till sig fler och byggnadens maximala antal robotar enligt brandsäkerhetsmyndigheter har sedan länge passerats, men det dyker ändå hela tiden upp ännu fler och allt vildare robotar. Den tidigare relativt stillastående robotdansen måste, för att krockar ska undvikas, övergå i smidig vals runt golvet och senare kombineras med breakdance bara för att hålla det personliga utrymmet fritt. Kroppskontakt är dödligt.

10.1 på robotrichterskalan.

Ibland dänger paren i varandra så hela golvet skakar. Och antagligen just därför uppfann robotarna sin egen stillsammare dans.

Redan nu är det stökigt när en del av de mer överförfriskade robotarna dessutom börjar kasta grejer runt sig också så röran övergår i ett sanslöst kaos. Golvet syns knappt på grund av alla härjande robotar och saker som yr över det, och här blir det för mycket så jag åker på däng och åker ut. Men än ger jag mig inte, betalar entreavgiften igen och dansar vidare ett tag till under neonlamporna som under tiden skiftar i andra färgtoner som för att signalera att det det börjar närma sig stängning och att alla kanske borde tänka på att gå hem.

Eller ja, så där hade det kanske kunnat beskrivas om man som i den där filmen hamnade i spelet eller bara levt sig in i de simplaste saker som man gjorde då. Men nu är det varken 1980-något eller ett arkadspel på riktigt. Det hade när tempot och trängseln gick upp blivit väl kostsamt, och det kan lyckligtvis inte kompenseras med riktiga mynt.

Men i spelets värld så kan du mellan varven köpa bonusprylar som bättre laser, bomber, assistentrobotar som hjälper till att skjuta, sköldar med mera. Dessa byts mot skrotet som trasiga robotar lämnar efter sig, vilket bidrar till att det blir ännu rörigare och det är lätt att det råkar vara en överlevare kvar inne i det snabbt försvinnande molnet av sina medrobotrester.

Ja du ser helt rött. Man får verkligen veta när man klantat sig.

En skärmfångst från från Virtual Boy-versionen för jämförelse.

De olika uppgraderingarna kan vara mer eller mindre lyckade taktiska prioriteringar beroende på din dansstil. Arenorna går runt tio efter varandra i fyra zoner, med var sin boss i slutet såklart. Efter denna valsats ut nås en säkerhetsnivå där man får behålla sina inhandlade saker. Det gäller därför att samla utan att träffas i girigheten, för då måste du antagligen köpa sköldar istället för uppgraderingar, vilket kommer göra det än svårare senare.

Det grafiska överdådet kombinerat med frenesin blir ett problem för min del. Egentligen blir det väl mycket redan med robotarna, men ändå kastades det på tungt med häftiga effekter som förvirrar ännu mer. Detta är något utvecklaren säkert insåg då några av dem kan stängas av.

Den ständiga ström av tips och påhejningar som täcker en god yta av arenan låter sig däremot inte tystas ner, vilket vore mer hjälpsamt då bara en robot på ravepiller skulle hinna uppfatta något av det ändå. Texten maskerar både robotar och kulor, med uppenbara resultat. De lite väl bestraffande omtagningarna lär få många att ge upp och det hade varit bättre om det gick att försöka igen på varje nivå. Förutom dessa detaljer hittar jag inte mycket att klaga på.

Ord kan inte beskriva hur irriterande det där är när man tvingas rygga mot texten.

”Sluta gömma er bakom texten fuskare!”

Ultratron är en trevlig nyretrotolkning av arkaderans mer grundläggande maskineri och som utöver kanske lite väl mycket fyrverkerier bara försiktigt lägger till lite moderniteter. Det bör därför tilltala den som tyckte nästan allt var bättre förr men som ändå vill ha något som känns som då gjorde idag.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.