Recension: The Spell Brigade [PS5]

När världsläget är ansträngt och horder av monster behöver städas upp, ja då kan det vara skönt att hjälpas åt. Lyckligtvis finns The Spell Brigade, en grupp sammansvetsade magiker som mer än gärna testar sina trollformler i fält. Det kommer att bli en hel del promenerande, magikastande och tajta situationer, men det är inget lite ihärdighet inte kommer att lösa. Med möjlighet att spela upp till fyra spelare ställs vi mot våg efter våg av monster i denna kaotiska upplevelse.

The Spell Brigade är ett spel vars inspiration med stor sannolikhet ligger i vågen av titlar inspirerade av Vampire Survivors som slog igenom stort för några år sedan. Konceptet är enkelt och nerskalat, och man siktar på snabb tillfredsställelse snarare än djup. Spelet drar igång i rask takt, och presentationen av handling eller introduktion är blygsam. Jag kan spela solo, eller tillsammans med andra spelare, men mycket mer än så erbjuds inte i form av spellägen. Jag kör igång ett solospel för att komma in i upplägget, och snart befinner jag mig på en gräsplätt, kvickt omgiven av svärmande monster.

Det tar några sekunder innan jag fattar vad som händer, men precis som planerat greppar jag upplägget väldigt fort. Enkelhet är den här genrens ledord, så någonstans borde jag ha förstått att en djuplodande inlärningsfas inte var att vänta. Det enda jag behöver göra är egentligen att styra min lilla magiker där på fältet, resten (inklusive magikastandet) sköter i stort sätt sig självt. Till en början har jag enbart en trollformel till mitt förfogande, det vill säga den som min valda karaktär startar med. Det finns ett hyfsat stort utbud av excentriska trollkarlar att låsa upp, och de har alla en specifik trollformel i sin startarsenal. Var och en har dessutom lite olika bonusar som påverkar deras beteende under spelomgångarna. Det är inget avancerat, men det kan vara skönt att starta med den trollformel som passar en själv i smaken.

När en omgång väl är startad gäller det att överleva ett konstant flöde av monster till dess att bossmonstret kommer fram i slutet. Det hela tar ungefär en halvtimme, och majoriteten av den tiden går åt till att undvika fiender, utföra små uppdrag och uppgradera sin trollkarl. Uppdragen är spartanska, men de bidrar ändå med en viss variation under de annars ganska monotona striderna. De kan innebära allt från att fösa in lamor i inhägnader, städa upp slem och offra monster, men de är betydligt enklare att göra om man är flera. I de omgångar jag kör själv blir det ofta knepigt då jag har horden efter mig konstant, och ett misslyckande leder till stora nackdelar.

Ju fler monster jag besegrar, desto mer erfarenhetspoäng får jag. Dessa (tillsammans med belöningar från uppdrag) går till att lära och uppgradera fler magier, men även min karaktär. En stor del av tillfredsställelsen jag får av spelet är genom dessa uppgraderingar, och det är nöjet att se fienderna falla i drivor som får mig att fastna. Trots det känns det lite strunt samma vad jag sätter mina erfarenhetspoäng någonstans. Ska jag göra mina magier 12 procent större, eller öka skadan på dem med 6 procent? Spelar det någon roll om jag väljer den magiska bomben eller energikloten när jag ändå inte får sikta eller behöver ta hänsyn till olika monstertyper?

Det i stort automatiserade upplägget är något av ett tveeggat svärd för min del, och jag saknar att få agera mer aktivt i spelupplevelsen. Automatiska attacker, mängder av sifferströsslande och monster som dör på löpande band är en bekväm upplevelse, men kanske lite för tillbakalutad för min smak. Det tar udden av beslut och strategi, och upplevelsen blir nästan som att äta en färdigrätt. Det är gott, men kanske inte så givande. Visuellt och tekniskt är Spell Brigade trots det ett ganska välgjort spel, och har du inga problem med nämnda upplägg finns det nog en del nöje att hämta. Framförallt om du spelar med ett gäng goda vänner.