Recension: The Dark Eye: Chains of Satinav [PS4]

När vi i västvärlden under början av 1980-talet började spela Drakar och demoner ville förstås även tyskarna vara med, men på sina egna villkor. Men istället för att i sedvanlig ordning översätta verket, skapade de ett eget rollspel med namnet Det Svarta Ögat.

Succéen var ett faktum och 2015 kom den femte upplagan av det tyska papper och penna-rollspelet.  Självklart genererade framgången noveller, datorspel och namnändrades slutligen, mer korrekt, till The Dark Eye. En tysk studio släppte The Dark Eye: Chains of Satinav 2012 och uppföljaren 2013 till PC.

Nu har dessa peka-och-klicka-spelen släppts även för oss konsolspelare så att vi ska kunna få uppleva kontinenten Aventuria. En av de stora frågorna är om genren åldrats med värdighet?

Vacker miljö, damsällskap och soluppgång. Synd att detta inte är ett dejtingspel.

Du gestaltar den impopulära ynglingen Geron som bor  ihop med sin styvfar i kungariket Andergast. Styvfadern är pensionerad hjälte som försörjer sig på att fånga fåglar och Geron är hans lärling. Trots detta ses du som ett häxbarn för din, tveksamt användbara, magi som låter dig förstöra spröda föremål utan beröring.

Allt tar dock en vändning när Andergasts kung vill slå på stort vid besök av Nostrias drottning och ska aktivera sina undersåtar. Kungens utmaning är att deltagarna ska finna fyra gömda eklöv för det självgoda priset att sola sig i hans kungliga glans under en audiens. Precis som i alla sagor vinner den mest osannolika filuren och det tar inte lång tid innan hela kungarikets framtid vilar på Gerons klena skuldror.

Chains of Satinav får mycket av sin dynamik och driv via din följeslagare, fen Nuri, som naivt försöker förstå Gerons värld. Det positiva är att du i regel alltid vet vad som behöver göras, men att det dessvärre inte alltid är lika självklart hur det ska gå till. Även för mig som luttrad spelare av genren skulle jag säga att det är ganska utmanande.

Det som håller mig kvar är de vackra bakgrunderna, välkomponerade musiken och att jag fattar tycke för karaktärerna. Jag vill veta hur det ska gå, men tappar ibland lusten och blir lite frustrerad av de ologiska pusslen. Miljöerna och den mer jordnära tolkningen av fantasy, magi, dvärgar och orcher fungerar riktigt bra.  

Vad ser du så glad ut för? Du kan glömma att jag kommer borsta dina tänder!

För att summera upplevelsen är Chains of Satinav en bra idé och historia. Här finns potential, men genomförandet och röstskådespeleriet är aningen för ojämnt. Att det finns för få skärmar att röra sig runt på kompenseras oftast av att de är väldigt vackra och med effektfulla animeringar.

Efter mina cirka 8 timmar i Aventuria är jag ganska nöjd och nyfiken på hur uppföljaren kommer vara. Chains of Satinav är inget perfekt spel, men det finns ambitioner och intentioner som gör att jag vill ha mer. Det vimlar trots allt inte av okej spel i den här genren.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.