Recension: Rayman: 30th Anniversary Edition [PS5]

Det är otroligt att en charmig spelhjälte utan armar och ben har funnits i tre decennier, men här är vi. Rayman gjorde sin officiella entré 1995 när hans första spel släpptes till Sony PlayStation. En rad uppföljare senare har Rayman etablerat sig som en av tidernas mest ikoniska plattformsfigurer.

Nu har den franska Raymans första äventyr fått en återutgivning för att uppmärksamma sin trettioåriga milstolpe, i form av flera olika utgåvor som släpptes mellan 1995 och 2001.

Den här samlingen består av sex olika versioner, varav en spelbar prototyp som utvecklades till Super Nintendo. Fastän demot är en kort och innehållsfattig upplevelse, så är det fascinerande att se Rayman i ett tidigt skede innan han slog igenom på allvar.

I historiefliken finns en lång tidslinje över Raymans tillkomst, kompletterad med korta filmklipp där spelskaparna själva berättar – något jag finner mycket intressant. För de historieintresserade finns det gott om berättelser och konceptbilder tecknade för hand att beskåda.

I stort sett alla versioner av Rayman är identiska rent visuellt och jag tycker att den färgglada grafiken fortfarande är inbjudande efter trettio år. Det enda undantaget är Rayman till Game Boy Color som utseendemässigt är markant förenklad, fast ändå helt okej. Ljudeffekterna påminner en del om klassiska tecknade filmer av Tex Avery och passar bra in i Raymans knäppa värld. Jag kan skifta till ett CRT-filter så att det ser ut som att jag spelar på en gammal tjock-TV, vilket ger en fördelaktigt mjukare tv-bild. Däremot är det märkligt att musiken plötsligt försvinner emellanåt, för att en stund senare börja spela upp igen.

Raymans mest kända signaturmärke är, förutom hans avsaknad av armar och ben, den stenhårda utmaningen bakom spelseriens sockersöta spelfasad – fast jag skulle nog säga ökänd istället av flera anledningar. De färgglada banorna är fyllda av svordomsframkallande moment, som konstant överrumplar mig så fort möjligheten kommer. Det känns som tortyr att försöka hoppa på en liten plattform, när en fiende plötsligt träder fram och dess skadande kollisionsbox knuffar mig bakåt mot stupet. Det förvärras av krånglig kontroll och att Rayman är långsam, åtminstone innan han lär sig förmågan att springa. I PlayStation-versionen har jag bekymmer med att greppa tag i de rosa ringarna, för att kunna svinga mig till en plattform längre bort.

Men det finns ett par gyllene extra funktioner som gör tillvaron bättre. Lyckligtvis erbjuder den här samlingen mig möjligheten att kunna spola tillbaka tiden några sekunder när jag stöter på patrull. Den klassiska sparpunkterna som gestaltas av höga hattar är fortfarande kvar, men jag föredrar att spara direkt i den nyare och lättillgängliga pausmenyn. Vad jag finner överraskande är att spelet till Game Boy Color känns mer förlåtande och roligare, tack vare dess förenklade upplägg.

Utgåvan som gavs ut till MS-DOS har flera expansioner i denna samling, varav en av dem har banor skapade av fans. Avsaknaden av en nivådesign-expansion är dock en missad möjlighet, för det hade varit kul att skapa egna nivåer och dela med dem online.

Rayman är en charmig filur och jag tycker absolut att han förtjänar en stående ovation för sin trettioåriga karriär. Seriens första spel har dock inte åldrats riktigt lika väl som hans arv. Jag tänker trots detta ändå lyfta på hatten för Ubisofts ikoniska plattformsfigur och hylla honom med en omgång av det bättre Rayman Legends – även om den brutala svårighetsgraden lever vidare.