Recension: Persona 3: Dancing in Moonlight [PS4]

Att minnen är hårt kopplade till ljud har sedan länge varit känt. För visst händer det att du hör någon låt som spelades flitigt under din barndom, och plötsligt väcks härliga minnen från den tiden till liv. Samma sak gäller musiken i Persona 3: Dancing in Moonlight. Bara någon låt in i detta musikspel minns jag tillbaka till min första kontakt med Persona-serien, då jag på min nyinköpta ”platt-tv” blev förälskad i denna helt nya genremix. I äventyret tvingades jag balansera tentapluggande och sociala relationer med kampen mot ondskefulla skuggmonster på dygnets 25:e timma.

Vid en första anblick borde det rent marknadsstrategiskt vara som att skjuta sig själv i huvudet att släppa ett rytmspel som enbart baseras på låtar och karaktärer från ett spel som släpptes för mer än tio år sedan. Ärligt talat hade även jag glömt det mesta av Shin Megami Tensei: Persona 3, men i takt med att jag låser upp nya låtar i spelet minns jag alltmer av det magiska äventyret och livet i studentkorridoren. Dancing in Moonlight är nostalgi när den är som bäst.

Det blir inget skuggfäktande i Tartarus den här gången.

Det är ingen slump att titeln släpps samma dag som Persona 5: Dancing in Starlight (8/10), för rent spelmekaniskt är de båda verken mer eller mindre identiska. Själva låtarna är det däremot stor skillnad på, och Persona 3 har betydligt mer house- och klubbkaraktär på musikmixarna än Persona 5:s jazzigare och vidare musikbibliotek.

Den tyngre basen och otåligare takten är dock helt i stil med ursprungsspelets aura, och jag hittar snabbt ett par ösiga favoritmixar som jag går och nynnar på långt efter att jag lagt ifrån mig handkontrollen. Men det går inte att förneka att både variationen och kvalitén på musiken i Persona 5: Dancing in Starlight är flera snäpp vassare, och står därmed som en klar vinnare i duellen mellan dessa dansspel.

Elisabeth har skrivit en djup låttext om Igor.

Efter att du tagit dig an fantomtjuvarnas dansfest är detta dock en utmärkt fortsättning. Det håller fortfarande en väldigt hög nivå och väcker varma minnen om du någon gång varit i kontakt med originalet. Det ger mig så pass ljuva tillbakablickar att jag på allvar funderar på att damma av mitt gamla PlayStation 2 och spela igenom originalspelet en gång till.